Cerro negro

Samma dag som benknäckarfebern började försöka ta kål på mig, gjorde jag en liten vulkanbestigning. Ni minns säkert: jag var grinig och gnällig, det regnade och jag hade inte druckit kaffe på tretton dagar. Hur som helst gick jag uppför den lilla mesiga Cerro Negro (Svarta kullen). Cerro Negro föddes 1850 och hade sitt senaste utbrott 1999. Nu är vulkanen varmare igen och förväntas få utbrott närsomhelst.

Det tog 45 minuter att åka till kullen, 45 minuter att gå upp (inklusive tre pauser) och sedan fem minuter att hasa sig ner på bräda. Brädan var konstruerad som en snowboard, men vägde uppåt tio kilo och var minst lika tråkig och skitjobbig att åka på som att bära. Stort svart vulkangrus glider mycket sämre än snö.



Tyske Robert tyckte också att volcano boarding var lätt överskattat.

Jonas mår bra!

För att ni inte ska bli för oroliga när ni ser bilden ovan, tänkte jag ge er en resumé av senaste tidens händelser:

I slutet av förra veckan blev Jonas stucken av en mygga. Myggan var denguesmittad. Jonas fick denguefeber, dock inte den allvarligare blödardenguen, utan en vanlig, klassisk dengue. Fast det visste inte Jonas. Då.

Efter några dagar med feber och ont i skelett och muskler följde Jonas slutligen med Lisa till doktorn. Jonas var mycket rädd och svimmade nästan på väg till sjukhuset. Han visste att de skulle sticka stora nålar i honom och ta prover på hans blod. Jonas har sprutfobi och panisk nålrädsla. Lisa höll Jonas i handen.

Eftersom vi är rika vitingar gick vi till ett privat sjukhus. Det är det bästa som finns i Estelí, top of the line, liksom. Det är i och för sig samma läkare som jobbar på det allmänna sjukhuset. Men det känns ju bra att betala för vården och så har de öppen mottagning 24 timmar om dygnet. Fast, när vi kom var doktorn ute på lunch och vi fick vänta en timme. Men det gjorde inte så mycket.

Doktorn var snäll och sade till Jonas att han kunde be sköterskan sticka honom i fingret istället för armvecken. Men sköterskan bara log åt Jonas och sade ”Nä, nä, det är bara med småbarn vi gör så. Dessutom gör det mer ont.” Jonas svimmade, nästan.

Några timmar senare hämtade Lisa provresultatet. Doktorn var ute och åt middag, eller eventuellt på ett akut ärende, receptionisten visste inte riktigt. Men efter en timme fick Lisa prata med doktorn. Han var allvarlig och sade ”Jonas måste sova på sjukhus i natt, han har väldigt få blodplättar.” (fast på spanska, såklart). Lisa ringde till Jonas. Jonas blev yrslig och svimmade nästan, igen.

Sedan stack en annan sköterska Jonas i armen. Flera gånger. Jonas fick ett eget rum där han skulle sova. Fast det var svårt att sova för Jonas eftersom det fanns så många myggor i rummet som surrade och stack.

Morgonen efter kom många sköterskor och två doktorer in och hade rond med Jonas. Den lille doktorn var lite rädd för den större doktorn och ville hela tiden imponera. Han sade ”Jonas kommer fortsätta sin vanliga diet: kyckling, grönsaker och soppa”. Fast Jonas har aldrig sagt till doktorn vad han brukar äta. Så man kan säga att doktorn ljög lite. Eller kanske improviserade. Den stora doktorn sade: ”Hmmm, Jonas borde kanske ha ett myggnät så att han inte får dengue igen.” Sedan bad alla en bön för Jonas. Det tyckte Jonas var okej. För han vill inte bli osams med gud, när han redan hade dengue, liksom.

Jonas hade tråkigt på sjukhuset. Lisa kom på besök. Det gjorde flera nicaraguaner också. För det näst värsta nicaraguaner vet är att vara ensamma. Det värsta är att vara ensamma PÅ SJUKHUS. Så de förstod att Jonas ville ha besök. Jonas fotbollskompis Leonel ringde och kollade läget. Han sade: ”Vi spelar på lördag. Jag ringer och berättar när. Det är nog bra för dig att vara med, du behöver få lite frisk luft.” Jonas kompis lill-Julio kom på besök och sade: ”Jag har också haft dengue. Då fick jag lite paracetamol av doktorn och sen gick jag hem”. Han tittade skeptiskt på Jonas dropp och det nya myggnätet. Cruz Delia, Jonas och Lisas kollega, och hennes man Martin kom på besök två gånger under åtta timmar.

På kvällen pratade Lisa med doktorn och sade: ”Nu vill Jonas gå hem. Så jag tar hem honom nu.” Doktorn förstod att Lisa har tränat kung fu och är ganska farlig. Så han sade: ”Ok, jag ska bara skriva slutrapporten.”. Fast det märktes att doktorn tyckte det var kul att ha Jonas där, även om det inte kanske var nödvändigt.

Doktorn kom in i Jonas rum och skulle ge honom förmaningar och recept på medicin. Då gick strömmen. Allt blev mörkt. Becksvart. ”Vänta, sade doktorn.” Och så gick han och letade efter en ficklampa. Men strömmen kom tillbaka efter bara tio minuter och Jonas fick snart gå hem.

Jonas var nöjd med sin sjukhusvistelse. Det var ganska roligt fast det var långtråkigt. Fast han "kände sig aldrig så sjuk som under dygnet på sjukhuset, varken före eller efter.”, sade han.

Det är väl vackert väder ovanför molnen, men regn där vi står...

Leda. Vilken leda. Inget kaffe på tretton dagar. Tråkigt på jobbet. Det regnar mest hela tiden. Till och med inomhusfotbollen ställs in på grund av regnet.

Imorgon börjar en fyradagarshelg. Vill gå upp för någon vulkan, men vet inte om det är lönt på grund av regnet. Man vill ju gärna belönas med lite fin utsikt efter en tretimmars klättring. Och Lisa ska slösa bort helgen på nattseminarier för distanskursen hon börjat läsa. Om jag vill resa iväg, får jag göra det ensam.

Men det här med regnet. Tropiska stormar bildas i Atlanten och flyger in över landet och öser ner på oss dagligen. Några av stormarna blir orkaner. Förra veckan pratade alla om Felix. 50,000 hemlösa eller drabbade på annat sätt. Det sägs att två till kraftiga lär komma bara i september. Det är ju lite spännande förstås. Felix framfart på östkusten var mycket otäck, men samtidigt fascinerande.

Inte för att någon av er märkte något. Den ende som hörde av sig för att fråga om vi var okej var Dan, och han ville bara ha en story att publicera i Expressen. Men kanske har ni så bra koll på Nicaraguas karta att ni visste att vi aldrig var i farozonen?

Hur som helst, nu börjar helgen. Antingen blir det en skumpig bussfärd imorgon till León, för att sedan traska upp för en lerig vulkan på lördag, eller så blir det ut till stranden och träna lite mer surf. Ska gå in och kolla "swell report". Dags att göra något åt den här ledan.

Xtreme challenge

Lisa har en vän som var i USA några år för att försöka bli fotbollsproffs. Häromveckan berättade Lisa att de blivande proffsen ibland utsattes för en massa hårda fysiska tester - ingen sömn på två dygn, ingen mat på ett dygn, och så vidare - allt för att lära känna sina kroppar bättre.

Under september månad ska jag utsätta mig för ett liknande prov. Jag har bestämt mig för att inte dricka något kaffe på en hel månad! I torsdags och fredags började jag med avvänjning: endast en halv kopp på torsdagsmorgonen och endast en halv kopp på fredagseftermiddagen. Det gick sådär. På torsdagen var jag tjurig och på fredagen gick jag inte ens till jobbet, utan sov till klockan 16.30. Om det berodde på kaffebrist eller parasitattack är svårt att säga.

Lördagen var min första kaffefria dag. Jag var trött och ointresserad mest hela dagen. På eftermiddagen satte huvudvärken in och den fortsatte tills jag somnade på kvällen.

Nu är det måndag och tredje kaffefria dagen. Jag har inte längre någon kaffehuvudvärk, men mina instinkter säger hela tiden till mig att gå ut i köket och hälla upp en rejäl kopp åt mig. Jag vet inte riktigt vad målet är med detta test. Jag antar att jag är lite nyfiken på hur kaffet egentligen påverkar mig, men mest är jag kanske uttråkad. När jobbet är tråkigt måste man hitta andra sätt att göra arbetsdagen spännande.