Rekviem för en mus

Du lille krabat, dig dödade jag tidigare i veckan. Slog ihjäl dig med en sopkvast. Det kändes inte alls bra. Särskilt inte som att du var väldigt söt och verkade ha god litteratursmak - du hade ju gjort dig ett litet bo på Klas Östergrens Gentlemen.

Men du verkar ha sprungit och pissat och bajsat lite överallt och därigenom lämnade du en obehaglig doft i huset. Du hade också släppt lite hår på vår filt i sängen och gett mig allergiska besvär (så nu kan jag lägga möss till allergilistan som tidigare endast innehöll häst, katt, kanin, marsvin, violgodisar och pollen).

Vi hade sett dig vid ett flertal tillfällen. Du gillade att gömma dig bakom kylskåpet. Du förstår nog nu att det var därför vi satte ut en musfälla med lite bröd just i hörnet bakom kylskåpet. Men du måste ha vägt för lätt för du lyckades ju flera gånger i rad hämta brödet utan att fällan slog igen. Trodde du att vi var vänner eftersom vi hela tiden la fram god mat till dig? Var det därför du plötsligt kröp upp bredvid mig i soffan en kväll när Lisa och jag satt och kollade på TV?

Stackars söta lilla mus, nu blev det det sista du gjorde.

Att åka buss till Managua

Jag hade nästan glömt bort hur det var. Med Francis vid vår sida slutade vi nästan helt med bussandet. Nu när Francis trivs bättre på svenska verkstaden än med oss, har vi börjat åka buss igen.

I helgen tog vi bussen ner till Managua. Att åka sträckan Estelí-Managua är väl egentligen inte så märkvärdigt. I alla fall inte i jämförelse med andra sträckor där vägen är i mycket sämre skick (vägen till Managua har bara rasat ihop på ett ställe, och det bara för att det nu regnat 50 dagar i rad i Nicaragua) eller i jämförelse med andra länder som till exempel Bolivia där man alltid tycks vara några centimeter från att åka utför ett tusenmetersstup.

Men om du är van med bekväma svenska X2000-tåg eller helt enkelt inte har åkt en latinamerikansk buss på länge, ska jag försöka hjälpa dig att leva dig in i en vanlig busstur från eller till Managua.

Börja med att sätta dig riktigt obekvämt. Det kan vara mjukt under rumpan, men benen måste kilas fast och ett nackstöd ska tryckas hårt mot övre delen av ryggen. Be ett par vänner gå fram och tillbaka och stöta i dina ben och dina axlar samtidigt som de oavbrutet ropar att du måste köpa allehanda saker. Be en vän låtsas vara blind och fanatisk evangelist. Låt honom eller henne orera i 10 minuter om varför du bör ta Bibeln på mycket större allvar än du gör nu. Tänk dig fem tanter som gör korstecken och ojar hysteriskt om att chauffören gör galna omkörningar och kör alldeles för fort (vilket han också alltid gör) och att det här inte kommer att gå bra. Tryck igång nedanstående videoklipp och kolla på dem tio gånger (eller leta reda på Luis Miguels - eller varför inte Marco Antonio Solís? - resterande repertoar), men glöm inte att koppla in ett par stora och spräckta gamla högtalare och skruva upp volymen till 10. Låt ett par vänner dra hastigt i stolen där du sitter och skrika hysteriskt, för att simulera en tvärnit som gör att du med ett par decimeters marginal undviker en frontalkrock med en stor lastbil. Låt allt pågå i två timmar. Sådär, ja. Framme!


Cuando calienta el sol - Luis Miguel


La incondicional - Luis Miguel

Dagens anställda - Melba

Melba - lokalvårdare

Melba är kontorets nya städerska. Tidigare vikarierade hon ibland för Elisabet innan Elisabet fick sparken. Melba är runt 20 år gammal och har en liten söt, knubbig och blyg son vid namn Maynor.

Melba kommer till kontoret tre förmiddagar i veckan för att göra rent. I hennes uppgifter ingår även att hämta posten och köpa kaffe och kakor. Hon är den enda person jag någonsin träffat som har lycktas med att från en månad till en annan få en hundraprocentig löneökning utan att ens be om det. Och som inte ens visade några klara tecken på glädje över beskedet: "Jaha, jo, det går bra."

Det är inte bara av Svalorna som Melba är avlönad. Hon jobbar sedan ett par månader tillbaka även tre timmar i veckan i familjen Hanson/Knutells hem. Ett hem som numera alltid skiner och luktar fräscht på torsdagar.

Melba städar grymt bra. Hon är snabb, tyst, effektiv och tar initiativ till att rengöra saker som man inte ens insett att de existerade på kontoret. Till exempel de små inbuktningarna i dörrarna till varje rum, eller under och mellan de tidskriftssamlare där jag förvarar jobbdokument. Och hon lägger visitkorten under mitt genomskinliga skrivbordsunderlägg i perfekta rader. Med millimeterprecision.

Men Melba har en liten egenhet - ja, det är ju så svårt att få tag på bra tjänstefolk nuförtiden! - som ibland ställer till det för oss. Hon har ett tvångsmässigt behov av att sortera om allt hon kommer över. När hon är klar med sin städning är allting prydligt ordnat, men nästan alla saker har bytt plats. De jobbdokument som låg framme sitter nu i en ny pärm, gafflarna i besticklådan har bytt plats med skedarna, olivoljan står längst inne i hörnet högst upp på köksskåpet och kan bara nås om vi kliver upp på diskbänken, ett löst snöre har knutits i rosett kring näbben på vårt kiwigosedjur Wiki, stolar har bytt rum, en laddad musfälla ligger gömd i ett helt annat hörn, mina flipflops är nedpackade i en väska som lagts ut på altanen.

Fast visst är det lite spännande att se vad hon ska hitta på nästa gång. Och det är trevligt att hon trivs så bra i vårt hus. Så bra att hon och Maynor brukar hänga kvar några timmar och käka godis och kolla på såpoperor på TV innan de går hem till sig igen.

Skitån växer

Det har nu regnat i två dygn utan uppehåll. När det regnar i Nicaragua blir det ofta väldigt blött...

Vi har en liten uttorkad flod tre kvarter från vårt hus. Den påminner lite om Skitån hemma i Hedemora - smutsig, futtig och utan vatten. Döm om min förvåning när vi vaknade imorse och den såg ut så här:

Río Estelí 11 oktober (bild stulen från La Prensa)

I got it from my mama!

I början av nittiotalet slog bandet KLF genom med dunder och brak. De två ansvariga killarna hade tidigare försökt få skivkontrakt med sitt indieband. Utan framgång. Sura på en rutten och förutsägbar skivindustri skrev de en manual över hur du lättast får en superhit. I stort gick den ut på att sno delar av gamla hittar och göra om dem efter aktuella trender och lägga in något nytt element i låtarna. För att visa att det faktiskt var så enkelt följde de sin egen hit-manual och skrev ett gäng låtar under namnet KLF. De blev superstora. Själva hatade de sin musik. Som protest åkte de upp till en liten stuga i Skottland och brände en miljon av sina KLF-intjänade pundsedlar i en öppen brasa, samtidigt som de filmade hela händelsen.

15 år senare upptäckte troligtvis bandet Black Eyed Peas den gamla cyniska manualen. BEP var ett högst mediokert hiphop-band som inget annat ville än att tjäna pengar, bli superkända och ligga med snygga brudar. Men efter ett par kassa skivor insåg de att om de skulle slå igenom så kunde de inte fortsätta släppa låtar som de själva hade skrivit, det var de alldeles för talanglösa, fula och korkade för. Kanske hade KLF en poäng, tänkte BEP-killarna när de långsamt och med mycket möda tagit sig genom manualen. Skulle de kunna nå större framgångar om de helt enkelt stal andras musik, lade in lite texter enligt aktuella trender (det vill säga texter om härliga tjejrumpor och om att köpa Dolce & Gabbana) och gjorde låtarna lite mer dansanta? Ja, kanske, men det skulle inte räcka.

Bandet behövde en snygg tjej som visade magen och skakade sin bak, annars skulle ingen kolla på deras videos. Det visste killarna; de kollade själva endast på videos som det fanns halvnakna unga tjejer i. Sagt och gjort, sångerskan Fergie anlitades och genast började de sno musik och koncept från alla möjliga framgångsrika håll - Eminem, White Stripes, Pulp Fiction, Guns&Roses, TV-programmet Idol, pojkband, LiveAid-galor och så vidare.

Inga var mer förvånade än bandet själva när de insåg att det faktiskt hade lyckats. "Vi är ju trots allt ganska korkade", lär de ha sagt för att sekunden efter ha glömt bort vad de pratade om och fortsatt: "men vi gillar snygga tjejer och särskilt när de skakar på rumpan, hö hö".

Igår besökte Black Eyed Peas nationalstadion i Managua, Nicaragua. Inne på stadion hade Nicaraguas alla medel- och överklassungar samlats för en kul kväll ihop. Det var tusentals söta och välvårdade pojkar och flickor i 15-årsåldern som hade tagit på sig sina nyaste t-shirtar och toppar för att få ta del av ett av världens just nu största band. Halva utländska biståndskåren var såklart också på plats, utsvultna som vi är på västerländska populärkulturella spektakel.

"Hola Nicaragua, vi gillar nicaraguanska tjejer" ropar genast den svarte rapparen ut och drar ner enorma applåder. De spelar My Hump-låten och sedan säger den mexikanske rapparen att nicaraguanska brudar är "muy calientes". Fergie dansar med bar mage och skakar på sin rumpa. Sedan (eftersom Fergie måste gå ut och byta om till en annan sexig utstyrsel som visar hennes vältränade mage) kör den svarte rapparen en låt från sitt soloalbum "Songs about girls". Låten handlar om varifrån alla snygga tjejer får sina sexiga kroppar ifrån. Tre dansande brudar iförda endast snickarbyxor körar: "I got it from my mama!". Sedan kommer den filippinske rapparen in och säger att nicaraguanskor är very sexy!

Efter två timmars dans och extremt flörtande med publiken når BEP-konserten sitt slut. De kör sin "Where is the love" (Black Eyed Peas go political och tycker att folk borde sluta kriga) och ber alla i publiken hålla upp sina mobiltelefoner och lysa upp i mörkret. Själv undrar jag om det finns någon koppling till att showen sponsras av mobiltelefonjätten Claro, men kanske gör man så på alla konserter nuförtiden? Ungdomar röker inte längre och har därför inga tändare, men vilken unge har inte en mobil på en sekunds avstånd?, säger min vän Johan och jag känner mig plötsligt gammal.

Vi tar en taxi hem till Johan och Linda. Vi har just sett ett av världens största band och vi vet inte vad vi ska tycka. Det var roligt, underhållande, pinsamt, korkat, genialt och vidrigt på en och samma gång. Vi börjar prata om hur det skulle vara att vara extremt framgångsrika och tjäna sjukt mycket pengar, som BEP.

"Tänk om dom inte är på allvar", säger Johan. "Tänk om dom är ironiska, om dom faktiskt inte alls är som dom verkar". Tanken gör oss än mer fundersamma. Det vore coolt om det kunde vara så. Då skulle man ju nästan vilja vara Black Eyed Peas. Så jäkla genialiskt. Ett nytt KLF! Plötsligt kommer drömmar om framtiden över oss. "Vi måste skaffa den där manualen!", säger vi till varann och går och lägger oss med söta drömmar om framtida framgångar.

Blöt måndag

Känner mig lite piggare och alertare idag. Har varit hyfsat duktig på jobbet. Vaknade av mig själv vid sju och gick upp och gjorde gröt. Hela tiden med känslan av att det kunde bli en ganska bra dag.

Har inget dricksvatten hemma, men nu regnar det så mycket att jag knappt kan ta mig ut för att köpa. Känns så hånfullt att allt vatten gör att jag inte kan få tag på vatten.

Men jag är på gott humör och känner mig mer motiverad än på länge.

Sa jag förresten att jag börjat dricka kaffe igen?