Internationell NGO söker...

Sitter och tränar upp mina jobbsökarfärdigheter. En hög med runt 100 CV har kommit in till vårt kontor den senaste veckan. Vi söker en nicaraguan som ska ta över efter mig och vem är väl mer lämpad att finna den personen än jag? Nu har jag läst ungefär hälften och jag känner att jag har lärt mig väldigt viktiga saker som kommer hjälpa mig i mitt jobbsökande i framtiden.


Att tänka på när du söker jobb:

- Försök korta ner ditt CV så att det får plats på färre än tio sidor

- Lägg inte senaste jobberfarenheter längst ner på sida 7

- Skriv något mer i presentationsbrevet än bara: "Hej! Jag är intresserad av jobbet och med tanke på vad jobbet verkar kräva så önskar jag en lön på runt 2000 dollar. Vänliga hälsningar/..."

- Skicka inte kopior på diplom för alla endagarskurser du deltagit i. Ingen bryr sig om de kurserna mer än du själv.

- Undvik gärna formuleringar som: "Hej! Jag har inte läst annonsen och vet inte riktigt vad jobbet handlar om, men en kompis sa att ni söker ny personal och jag är väldigt intresserad av jobbet."

- Med tanke på att en lön på 1000 dollar anses väldigt hög i Nicaragua, och med tanke på inom vilken sektor vi jobbar, så känns det lite hopplöst att skriva: "Eftersom jag verkligen är väldigt intresserad av tjänsten och inte vill låta en sådan här chans gå förlorad, så skulle jag känna mig nöjd med en lön på cirka 2300 dollar."

- Om man i annonsen ber om personligt brev så bör du skicka personligt brev. Undanflykter i stil med "Eftersom jag just nu befinner mig i Argentina så kan jag inte skicka personligt brev" håller inte.

Bortsett från detta är det skrämmande att se hur många kompetenta, kunniga och erfarna personer som är arbetslösa i det här landet. Och de flesta av dem kommer inte ens kallas till intervju för ett jobb som de skulle klara galant.

/J

Mjao

Det var ett väldigt tjat om kattungar i kommentarerna till senaste inlägget. Jossan verkar inte alls veta vad hon ska tycka och "Anonym" (är det Britten måhända, eller kanske Lisa själv?) tycker jag ska ge med mig och låta Lisa få ta hem en kattunge. "Anonym" upprepar till och med sitt inlägg i ett försök att nöta ner mitt motstånd.

Jag vill säga till mitt försvar att jag har gett kattungar flera försök. Nu senast med en liten bråkstake som vi kan kalla Muffins. Hu, så hemskt det var. Kolla på kaoset nedan! Kolla hur det lilla monstret går till attack efter attack, försöker sno mitt kaffe, psyka mig med blicken, dra av mina byxor och suga all luft ur mina lungor. Nä, hugaligen, sådant går verkligen inte för sig.

Muffins fick i förrgår åka vidare till en fosterfamilj som klarar av att hantera riktiga bråkstakar. Lennar, Carlos och Marco (4, 6 och 8 år gamla) ska nu få pli på Muffins som numera går under namnet Pelusa (ungefär "ludd", "dammtuss").

Nedräkning

Vi är på väg hem.

Okej, det återstår kanske fyra månader men i och med att Julia, Ylva och Anni tog med en väska med böcker och lite småsaker hem till Sverige så känns det officiellt - vi är på väg hem.

Och så var det ju det här med min uppsägning. I och med den slutar jag i slutet av januari i stället för sista mars. Ja, hur ska jag förklara? (Well, efter samtal med Lisa har jag insett att det här inte är rätt forum för att berätta den historien, så jag hoppar över det)

Nu ser jag fram emot att försöka göra lite frilansjobb och surfa under februari-mars. Är det någon som vill göra mig sällskap? Jag känner mig lite avundsjuk på att Lisa just fått besök av tre av sina bästa vänner. I februari kommer jag ha all tid i världen att lägga på eventuella gäster och är det fortfarande någon som har planer på att hälsa på här så är det hög tid att boka resa nu. Det vore hemskt roligt! (Och vi behöver ju hjälp med att ta hem resten av alla saker vi samlat på oss...)

FIESTA!

Hela helgen gick i festens tecken. Många mäns hjärtan slog lite fortare för en kväll här i Estelí. Efter en mycket god grillmiddag i lördags med ett tjugotal vänner blev det karaoke på Zona Cero och dans på Studio 54. Sällan har jag sett så många tungor hänga utanför munnen och aldrig så många fotbollskompisar bli så fnittriga. Det här kommer bli en snackis i månader bak på Leonels flak.

På söndagen var vi uppe tidigt för färd med en gammal avlagd ambulans till ett samhälle en halvtimme norr om Estelí. En kompis flickväns syster (som ingen av oss nånsin träffat) fyllde år, så givetvis var vi alla inbjudna. Det blev hönssoppa tillsammans med männen (födelsedagsbarnet och hennes syster hade ärenden att uträtta) och en promenad bland mango- och avokadoträd, sockerrör och kaffebuskar.


Greylin letade färska halsar att sätta tänderna i.


Anni och Julia var glada över all uppmärksamhet, men kramade hellre varandra än mina fotbollskompisar; Lisa tatuerade sig; Ylva blandade dödsdrinkar och Victoria och David tittade in en stund.

Lenín, Leonel och Lésther såg till att fruarna höll sig hemma genom att inte framföra våra inbjudningar till dem: "Men det är ju min lediga kväll ikväll", sa Lenín och tog en svängom med Ylva. Lésther stod inte emot länge, tog sin första (samt andra till tionde) öl på två månader och lärde Julia några reggaetonsteg.

Roberto fick inte dansa med någon av svenskorna...

Födelsedagskalas i el Coyolito. Julio och Nidia bjöd in och visade oss runt de leriga ägorna. Nidia i högklackat.

Hej hopp!

För en gångs skull har jag en hel del att berätta om.

Jag skulle exempelvis kunna skriva något om: min nya antibiotika-kur; min vinst i karaoketävlingen mot fyra unga nicaraguanskor; att jag sagt upp mig och bråkar med mina arbetsgivare; hur en stor våg slog min hyrda surfbräda i två delar; att Francis är frisk igen; det stundande besöket från Ylva, Julia och Anni; vår fantastiska affärsidé som innefattar helt nya Alla barnen-historier; besöket från Bol-Tomas eller om café-boomen i Estelí.

Men lusten att bli kvar på kontoret vid jobbdatorn för att berätta om det är liten. Vi hörs efter helgen!

/J