Gatukonst

Estelí är känt för stadens alla färgglada väggmålningar, "murales", som pryder var och varannan gata. En del föreställer traditionellt nicaraguanskt liv och landskap, bönder som brukar sin jord och de typiska fåglar och däggdjur som man stöter på. Andra målar upp idealsamhället där alla barn får gå i skolan och leka med vänner. Många är laddade med politiska budskap från revolutionsåren, med revolutionärer i rött och svart som driver ut den imperialistiska yankeen.

Och så har vi ju förstås den vackra och fyndiga målning som Lisa och jag varje dag ser från vårt köksfönster:

Dagens anställde - Juan

Don Juan jobbar sju dagar i veckan på vårt kontor, men ändå ser vi honom bara några minuter under en hel månad. Så här ser en vanlig arbetsdag ut för Juan:

20.00 - arbetsdagen börjar och Juan låser upp kontoret, går in och låser efter sig.

20.05 - Juan tar av sin skjorta, rättar till sin hatt och börjar lägga patiens i allrummet.

21.30 - Juan går in i garaget, tar av sig sin hatt och lägger sig och sover i tältsängen.

06.00 - Juan går upp, sätter på radion, sätter på sig sin hatt, lägger lite patiens (fortfarande i bar överkropp).

07.30 - Juan sätter på sig sin skjorta, lägger undan kortleken och börjar känna sig uttråkad.

08.00 - arbetsdagen slutar; Cruz Delia, Lisa och ibland jag möter Juan i dörren och följande dialog utspelar sig: "God morgon, trevligt att ses", "Hejsan, allt lugnt?", "Jajamän, allt lugnt!", "Och hur var natten?", "Lugn.", "Okej, vi ses, ha en bra dag!", "Tack detsamma, vi syns, trevligt att ses!"

Juan är för övrigt styvfar till Elisabeth, städerskan. Elisabeth fick sparken för en månad sedan och har ersatts av vännen Melba. Mer om Melba vid ett senare tillfälle.

Tre chefer - tres amigos

De kallas koordinatörer. De är våra chefer. De varar inte alltid så länge.

Här är de tre senaste, men vi hann faktiskt med ytterligare en i början av förra året:


Linda. Att dela rum med henne funkade perfekt. Vi var båda dåliga på att småprata och vi hade varsin ipod med hörlurar, vi gillade bägge excel-filer och drack enorma mängder kaffe. Det spelade aldrig någon roll om jag var dålig i magen eftersom Linda saknar luktsinne.

Linda fick nog av oss i början av året och skaffade ett roligare jobb i Managua. Nu siktar vi på gemensamma surfhelger med Linda och hennes kille VM-tips-Johan. Men efter Lisas och mitt träningsläger i Costa Rica i början av augusti, såklart.


Klas. Klas lyckades med konststycket att säga ordet "mindsetta" 12 gånger första dagen vi träffades i slutet av april. Klas hann säga lika många ord på sina knappa tre månader på vårt kontorsrum som Linda och jag tillsammans gjorde på ett år. Tack vare Klas har jag nu starkare surfmuskler, några skivor med sydafrikansk gangstarap och en minneslucka från några lördagar tillbaka. Klas åkte hem förra måndagen och ska nu tillbringa några veckor jetlaggad och risig i magen i Stockholms skärgård. Klas är för övrigt en mycket godhjärtad människa samt Sverige-chefens son.


Santiago. Santiago gillar att bygga cyklar och ska bli scentekniker när han blir stor. Han har italienskt påbrå, föddes i Buenos Aires av uruguayanska föräldrar som skulle flytta till Australien men som i stället hamnade i Sverige när de var på väg till Finland, och har bott tolv år i Nicaragua. Santiago försökte få en gratisresa till Guantánamo när han för två veckor sedan visade upp sin laptop för amerikanska tulltjänstemän - hans bakgrundsbild föreställde omslaget till filmen Kill Bill, fast med ordet Bill utbytt mot Bush. Santiago har en gång fått böter för att ha cyklat utan lyse i dagsljus.

Dagens bild - midsommarstång

Vi firade midsommar med vår spansklärare Martha. Hon spelade en cd där några småpojkar sjöng Den blomstertid nu kommer och Änglamark i falsett. Vi åt grillad chorizo, badade i pool och pratade om vidskepelse. Lisa och jag gjorde en "midsommarstång". Någon dans blev det dock inte.

Dagens bild - papayaskörd

Jonas skördar årets andra papaya - stor, fin och välmående, men tyvärr lika äcklig och tråkig som alla andra papayor.

Dagens bild - vinnarskon

Det här är skon som ska skjuta Deportiva Vida till final ikväll på Estadio de la Independencia:

700 córdobas (270 spänn); lite för stora; importerade från Staterna av Leníns granne; äkta läder och äkta Nike, påstås det.

Fotmodell: Johanna Saunders, organisationsutvecklare

Dagens bild - Jonas och Momus

Såhär var det:

Min bloggmotivation hade sjunkit, jag började tröttna på den "nykolonialistiska tonen" i mina Nicaraguabetraktelser och tyckte inte längre att det fanns något nytt att berätta om livet i Estelí. Mitt ego hade krympt - jag var helt enkelt less på mina texter - och för en blogg krävs ju ett tillräckligt stort ego för att tro att någon faktiskt är intresserad av det man har att säga, och att man tror att man är bra på att formulera det i skrift. April kvävde mig med jobb. Maj bjöd på en resa till Sverige och ännu mer jobb. Lisa hade förbjudit mig att skriva mer om fotboll på bloggen. Jag var överhuvudtaget väldigt trött och ville mest sova. Eventuellt åka och surfa eller spela fotboll. Det gick två månader utan att jag hade skrivit något på Allt om min mango och jag började fundera om det innebar att bloggen var död. Ja, när slutar läsare gå in och kolla efter uppdateringar på en blogg, egentligen?

Sen började jag tänka på Hedemora-Gunnar som gjort sig besväret att läsa hela bloggen inklusive kommentarer i ett svep. Och på Majadahonda-Carlos som åkt till Skåne och lärt sig svenska bara för att kunna följa med i Lisas och mitt liv. Och på kusin Niklas som i regn och rusk beger sig till biblioteket sicksackandes mellan spårvagnar och med stor möda och på lånedatorn trycker ner knapparna som bildar alltomminmango.blogspot.com. Och på Lisas morfar Lasse som skäller på Lisa att det aldrig finns något nytt att läsa (som om det inte vore nog att sossarna tappade makten i höstas!). Och på Fredrik som alltid skriver så roliga och kommentarer till alla våra berättelser. Sakta men säkert började mitt ego byggas upp igen.

Och så ville jag ju undersöka det här med hur lång tid det tar för en blogg att dö, så klart!

Men jag går ut lite lugnt. Gör det lite enkelt för mig och börjar med lite foton. Här är dagens bild:

Jag och lille..., hmm, ja, vad vi kalla honom egentligen? Rödhårig, problem med synen plus att jag gillar honom väldigt mycket... Momus, såklart!