Dagens bild - Jonas och Momus

Såhär var det:

Min bloggmotivation hade sjunkit, jag började tröttna på den "nykolonialistiska tonen" i mina Nicaraguabetraktelser och tyckte inte längre att det fanns något nytt att berätta om livet i Estelí. Mitt ego hade krympt - jag var helt enkelt less på mina texter - och för en blogg krävs ju ett tillräckligt stort ego för att tro att någon faktiskt är intresserad av det man har att säga, och att man tror att man är bra på att formulera det i skrift. April kvävde mig med jobb. Maj bjöd på en resa till Sverige och ännu mer jobb. Lisa hade förbjudit mig att skriva mer om fotboll på bloggen. Jag var överhuvudtaget väldigt trött och ville mest sova. Eventuellt åka och surfa eller spela fotboll. Det gick två månader utan att jag hade skrivit något på Allt om min mango och jag började fundera om det innebar att bloggen var död. Ja, när slutar läsare gå in och kolla efter uppdateringar på en blogg, egentligen?

Sen började jag tänka på Hedemora-Gunnar som gjort sig besväret att läsa hela bloggen inklusive kommentarer i ett svep. Och på Majadahonda-Carlos som åkt till Skåne och lärt sig svenska bara för att kunna följa med i Lisas och mitt liv. Och på kusin Niklas som i regn och rusk beger sig till biblioteket sicksackandes mellan spårvagnar och med stor möda och på lånedatorn trycker ner knapparna som bildar alltomminmango.blogspot.com. Och på Lisas morfar Lasse som skäller på Lisa att det aldrig finns något nytt att läsa (som om det inte vore nog att sossarna tappade makten i höstas!). Och på Fredrik som alltid skriver så roliga och kommentarer till alla våra berättelser. Sakta men säkert började mitt ego byggas upp igen.

Och så ville jag ju undersöka det här med hur lång tid det tar för en blogg att dö, så klart!

Men jag går ut lite lugnt. Gör det lite enkelt för mig och börjar med lite foton. Här är dagens bild:

Jag och lille..., hmm, ja, vad vi kalla honom egentligen? Rödhårig, problem med synen plus att jag gillar honom väldigt mycket... Momus, såklart!