Tillbaka på jobbet

Semestern är slut. Nu har jag suttit två dagar på kontoret och fortfarande inte gjort en enda vettig sak (om nu inte msn, skype, bloggläsande och liknande räknas, förstås). Det känns mycket olustigt att behöva jobba igen. Lisa har också en liten efter semestern-depression, som vi igår försökte dämpa med ärtsoppa och glass framför Two and a half men. Det enda riktigt positiva med att vara tillbaka på jobbet är att igår när jag kom till kontoret låg den nya Harry Potter-boken och väntade på mig på mitt skrivbord. För en stund kändes allt fint och roligt. Det är lite som att semestern fortsätter en vecka till, om än bara på kvällen.

Vi räknade ut på lunchen idag att det fortfarande är en fjärdedel kvar av våra kontrakt (Lisa fem månader och jag sju månader), men på något sätt känns det som att vi börjar packa ihop redan nu. Den känslan måste vi nog ändra på, annars lär det bli en ganska frustrerande tid fortsättningsvis.

Vad beträffar semestern så hade vi sista veckan besök av bror och fransyska. Det blev lite vulkan, kayak, ridning och Flor de Caña. Det vill säga, ungefär såhär:

Gatuhund i Granada.

Gata i Granada.

Jesper och Jonas ser ner i Masaya-vulkanens krater. Jesper med sitt klassiska nervösa svindelleende och Jonas med sitt patenterade byfåneleende.

Jonas tar ett allvarligt snack med Francis. Francis rättar till sin mustasch och slår dövörat till, något han fortsätter med resten av semestern.

Jonas på väg upp ur vattnet efter att ha insett att det bara är på land han kan låtsas vara surfare.

Francis blir alldeles för varm och åker och badar.

Christine och Lisa i Granada.

Christine och Jesper åker ambulans upp till naturreservatet Miraflor.

Lisa blir tagen på bar gärning när hon försöker stjäla Don Quijotes åsna.

Jespers panik under galoppen övergår i ett lättat skratt när hans Moro måste stanna vid ett staket.

Bakom mina solglasögon

Första gàngen jag köper solglasögon pà kanske femton àr. Och jag gjorde det av en sàn där ambulerande försäljare som jag alltid fàr panik av och instinktivt viftar bort innan jag ens kollat vad han säljer. Vad tycks?

Costa Rica

Vi lämnade Costa Rica imorse.

Först hämtade vi Francis pà verkstaden. Francis tyckte nämligen att det var en bra idé att làta vindrutetorkarna och bromsarna sluta fungera helt plötsligt. Men Lisa och jag var inte överens med Francis - vi tyckte att det kan vara praktiskt med bromsar och vindrutetorkare pà de snirklande bergsvägarna i Costa Rica under regnperiod - sà vi lät fixa dem, under kraftiga protester fràn Francis. Hon har sedan tjurat hela vägen tillbaka till Nicaragua och vägrar nu làta torkarna gà igàng om vi inte lutar oss ut genom fönstret och ger dem en liten hjälpande knuff.

Mina intryck fràn Costa Rica är lite blandade. Kusten är helt luspackad med nordamerikaner och blöta hundar, allt är nästan dubbelt sà dyrt som i Nicaragua. Alla vàra utgifter som turister gàr till privata amerikanska investerare som inte ens betalar skatt för sina inkomster, nàgot som vid ett tillfälle gjorde att Lisa blängde ilskt pà en amerikansk hotellkvinna och sa att hon minsann gillar att betala skatt.


Allt ser ut som i Nicaragua, bara lite mer regn, lite grönare och mycket mindre skräp längs vägarna. Lite som Nya Zeeland fast med kossor i stället för fàr - och 15 grader varmare. Lite som Dalarna fast mer folk, fler kullar och färre kullor.

Det gulligaste med Costa Rica är att varje liten by verkar bestà av samma centralplats - en välvàrdad grön fotbollsplan (samtliga bättre än Nicaraguas bästa plan) i anslutning till en liten kyrka. Fotboll verkar verkligen vara religion här.



Nâgra ytterligare skillnader är att restaurangerna i Costa Rica erbjuder efterrätter och att hotellrummen ofta har sänglampor.

Surfproffs

...är vi inte ännu. Men Lisa har gàng pà gàng förtjänat just det epitetet efter att ha kört över mig i kortspelet Chicago.

Själv har jag insett att varje del av min kropp försöker övertala mig om att surf inte är min sport:
- När jag ligger pà brädan och paddlar spänner jag mig sà att jag fàr extrem migrän sà fort jag sätter mig och vilar (ja, Andreas, om du undrar, det är exakt samma migrän som jag alltid fick mellan hejaramsorna pà Domnarvsvallen)
- När jag gàr pà stranden med mina blöta surfshorts fàr jag extrema skavsàr pà baksidan av làren.
- Jag kan knappt ligga pà brädan eftersom mina revben är alldeles för spetsiga och ger mig skavsàr och kraftiga blàmärken.
- Det verkar som att min hud är lite lätt överkänslig mot vaxet som man har pà brädan.
- Dessutom sà har jag kraftiga problem med att xxxxxxxx pà min xxxxx àker tillbaka och gör att xxxxxxx blir stort medan resten av xxxxx förblir liten, nàgot som är mycket irriterande när man ligger pà mage pà brädan.

Bilsemester

Med tanke pà hur lite vi hittills har gjort pà vàr semester, är det otroligt hur stressade vi har känt oss.


Bilen, den jävla Francis, har nu varit pà verkstaden sedan midsommarhelgen. Det visade sig vara ett allvarligt fel, La Culata (toppstycket eller nàt i den stilen), och det skulle bli en dyr reparation om vi inte kom över en begagnad Culata billigt. "Men oavsett lösning, sà lovar vi att ni har bilen redo till semesterns början...".

Förra onsdagen fick vi första beskedet om försening. Lagningen, som skulle göras i Managua, kom igàng försent. "Men pa lordag eftermiddag kommer ni ha den, det ar lugnt". Pa fredagen far vi reda pa att toppstycket blir fardigt tidigast lordag men att det da behovs en halvdag pa mandagen for att satta ihop bilen. Pa mandag morgon ringer vi verkstan och de sager att toppstycket fortfarande inte kommit till Esteli men att det kors upp under dagen. Samma eftermiddag ringer vi och far da hora att lagningen inte alls ar klar i Managua, eftersom killen som skulle gora det avslutande jobbet inte dok upp alls pa mandagen. Pa tisdagsmorgonen sager de att bilen kommer vara fardig pa kvallen. Pa tisdagseftermiddagen sager de att bilen kommer vara fardig pa onsdag morgon. Pa tisdag kvall sager de att den blir fardig till lunch pa onsdagen.

Vid lunch pa onsdagen gar jag och vantar pa verkstaden. Jag ar irriterad eftersom jag precis tappat min telefon i en taxi. Bilen ar monterad men de ar ute och provkor den och "ar tillbaka vilken sekund som helst". Tva timmar senare dyker mekanikerna upp med bilen. De hade blivit staende pa landsvagen med bensinstopp eftersom de inte tankade bilen med de pengar jag gav dem innan provturen just for att inte fa bensinstopp.

Klockan 16.10 lamnar vi verkstaden och far en nota som ar dubbelt sa hog som den utlovade. Tva timmar senare ar vi i Granada, pa vag ner mot Costa Rica. Bilen ar overhettad, nagot har gatt snett med lagningen av toppstycket.

Nu ar vi i Tamarindo i Costa Rica. Vi har surfat i tva dagar och Francis har klarat resan, tack vare att vi stannat en gang i timmen och latit henne kallna och fyllt upp med mer vatten. Det ar kul med bilsemester.