Succédebut för "El Chele"

Med matchens enda mål gav nyförvärvet Jonas ”El Chele” Knutell C.D. Vidas första vinst för säsongen i Estelís Liga Libre.

– Det känns oerhört skönt just nu. Det är viktigt att komma in rätt i laget och bättre än så här kunde det ju inte börja, säger en trött men glad El Chele, ”vitingen”, direkt efter slutsignalen.

Matchen, som spelades i Barrio El Rosario, var en relativt seg tillställning. Planen, en uttorkad åker med lite torkat gräs utspritt här och var, inbjöd inte till något skönlir. Att matchen startade redan klockan 7.30 på söndagsmorgonen såg också ut att påverka spelarna. Särskilt spelarna i Vida såg väldigt nyvakna och yra ut till en början. Dessutom startade laget matchen med endast tio man, en följd av den tidiga timmen och att tre Vida-spelare är avstängda efter tidigare röda kort.

Motståndarna började i en rasande fart och skapade en handfull farliga lägen under den första kvarten. Ganska snart tappade spelet intensitet och bollen lämnade sällan mittfältet och då endast för att rinna ut till inspark. El Chele, som skrev på för Vida så sent som i onsdags, imponerade inte till en början. Benen såg tunga ut och han hade svårt att bemästra bollen på det gropiga underlaget.

–Lagledaren Lenin sa åt mig i pausen att spela hårdare, använda min fysik mer, säger den 182 centimeter långe El Chele.

Lenins ord verkade göra susen. I andra halvlek fick vi se ett betydligt aggressivare spel från nyförvärvet och även om han hade svårt att få något uträttat fick vi se prov på de kantlöpningar han gjort sig känd för under sin tid i svenska Storskogen. I mitten av halvleken kom också målet som senare skulle visa sig matchavgörande. El Chele tog emot ett inlägg i vänstra delen av straffområdet, fintade skott, tog två snabba steg till höger och satte säkert dit bollen innanför målvaktens vänstra stolpe.

– Jag såg att Lionel sökte någon att spela och sökte mig mot den fria ytan i vänstra delen av straffområdet. Inlägget var perfekt. Det var bara att sätta dit den, säger El Chele ödmjukt.

Segern innebär att Vida har en vinst, en oavgjord och en förlust i årets upplaga av Liga Libre. 29 lag återstår att möta och El Chele ser fram emot resten av säsongen.

– Absolut. Jag behöver nog några matcher för att komma igång ordentligt. Idag var det riktigt tungt och inga avbytare. Skönt att vi var fullt lag i andra i alla fall. Men av det jag själv åstadkom är jag egentligen bara nöjd med målet. Jag kan mycket bättre än så här, säger El Chele innan han hoppar upp på flaket till lagets pickup och åker hem till en välförtjänt dusch.

Frukt och grönt

Guanábana

Vi skrävlade om det underbara mangoträd som vi skulle ha i trädgàrden. Efter att i flera veckor försökt dölja sanningen för er kan vi inte längre hàlla ut. Det blev inget mangoträd utan kaneläpple (guanábana pà spanska). Det är det trädet ni kan se pà bilderna fràn den stàltràdsprydda bakgàrden. Förresten är oväsendet outhärdligt när mangosäsongen pàgàr för fullt och hundratals mogna och jättestora mangos faller fràn grenarna och slàr mot plàttaken. Sà vi vill ändà inte ha nàt mangoträd. Sà det sà!

Papaya-Lisa

Mariachi... Prosit!

Vi är ett sällskap pà sex personer som äter mat pà en av de finare restaurangerna i Estelí. Fin betyder här att det finns ett par rätter utöver de tre standardrätterna (grillat griskött med bönor och ris, grillad kyckling med bönor och ris och grillat nöt med bönor och ris) och att man fàr betala runt 100 i stället för 20-30 córdobas per rätt.

Vi och ett annat sällskap pà cirka 15 personer är de enda pà restaurangen och det är ganska lugnt och behagligt, nàgot som är ytterst ovanligt i Nicaragua. Vanligtvis är det konstant oväsen; bussar och bilar med dieselmotorer, taxibilar som tutar, försäljare som bjuder ut sina produkter och musik, musik, musik... Alla affärer, fordon och hem spelar konstant nàgon form av reggaeton eller àttitalsmusik (vàr favorit just nu är It must have been love pà spanska: "Es amor, no es amor, no sé qué es, no sé si es amor") och flera affärer har enorma högtalare som dànar ut mot gatan.

Men just nu där vi sitter och äter grillad fisk och kyckling med ris och sallad är det rätt lugnt. Musiken är làg och man hör knappt tonerna fràn Red Red Wine och La Isla Bonita. Dà stiger plötsligt sju medelàlders män i beigea kostymer in. De bär pà konstiga gitarrer, en konstig bas, ett dragspel och ett gurka-liknande instrument men framför allt pà tvà trumpeter. Mariachis!

De ställer sig runt det andra sällskapet och sätter igàng att spela och sjunga. Gästerna ser förvànade men glada ut. (Sàdana här Mariachi-band brukar ibland hyras in för nàgra làtar när nàgon fyller àr. Banden stàr och spelar pà landsvägen tills nàgon kör förbi och hämtar upp dem till en fest som behöver livas upp.) Bandet pà vàr restaurang spelar ett par làtar och vi, precis som det andra sällskapet, ger upp alla försök till samtal. När den tredje làten gàr igàng har det stora sällskapet kommit i form och sjunger glatt med i bandets ranchero.

Under tiden glider ett tredje sällskap in pà restaurangen. Det är en familj med mamma, pappa, faster, ett par tonàrsdöttrar och kanske en kusin till dem. De ser förvirrade ut, lite bistra till och med. De sätter sig tveksamt vid ett av de större borden och kollar irriterat mot Mariachi-bandet. När làten tar slut reser sig mamman bestämt och gàr fram till bandet. De sju musikerna följer med henne ut och en vàldsam diskussion tar vid. Mamman är rasande.

Efter fem minuters gräl med bandet kommer hon in och sätter sig vid bordet. Hennes sällskap bläddrar lite i menyn utan att kunna fokusera pà rätterna som erbjuds. De vuxna är upprörda och muttrar sinsemellan medan tonàrsdöttrarna ser oförstàende, närmast rädda, ut.

Plötsligt stiger Mariachi-bandet in i restaurangen igen. Men nu gàr de fram till bordet med den arga/rädda familjen och sätter igàng att spela. Det verkar som att bandet har kommit till restaurangen för tidigt och ställt sig och spelat för fel sällskap. Nu har de helt sabbat överraskningen och stämningen för födelsedagsbarnet vid bordet. Inte konstigt att mamman är rasande. Men hur ska de nu hantera situationen? De kan ju inte se glada ut över att bandet spelar. De är ju arga! Inte heller kan de vara sura och hàlla för öronen. Det är ju för att sprida glädje och stämning som bandet har anlitats. En vàldsam inre strid inleds hos de vuxna vid bordet - sura miner varvas med nervösa skratt - men efter ett par làtar är allt bra igen. Musik kan göra mirakel. Grälet är över och glömt, precis som en nysning.

Integration

En morgon hörs sàng till morgonkaffet:
"Oh, Canada... la la la la la laaaa..."

Av vad jag kan bedöma kommer sàngen fràn tvà eller tre män i 30-àrsàldern. När jag gàr ut pà bakgàrden och blickar mot kyrkan som hàller pà att byggas ett kvarter norrut ser jag att den kanadensiska flaggan har hissats pà en làng smal pinne och nàgra byggnadsarbetare stàr och latar sig intill den.

Folks nationalism verkar väckas när man är utomlands. De kanadensiska byggjobbarna skulle nog aldrig komma pà tanken att hissa flaggan och sjunga nationalsàngen hemma i Kanada och jag själv känner mig aldrig sà svensk som när jag är utomlands. Det är inte sà att jag gàr och tänker att jag är svensk hela dagarna, men jag har ändà hela tiden den där känslan av att jag inte är hemma. Dessutom fàr jag ju sàklart svara pà fràgan "Y Usted, de dónde es?" minst en gàng om dagen.

Det tar väldigt làng tid att komma in i ett nytt samhälle. Särskilt om det samhället ligger i ett annat land. Det märkte jag när vi bodde i Madrid. Pà tio mànader lyckades jag inte tränga särskilt djupt in i det spanska samhället och jag kände mig till och med mindre hemma i staden när jag àkte än när jag kom.

Jag tror att man är integrerad i ett samhälle när man med självklarhet köper lotter fràn lottförsäljare i staden eller när lottförsäljare pà allvar fràgar om man vill köpa en lott. I Sverige köper svenskar bingolotter pà köpcentret och de flesta vet när dragningen är, vart pengarna gàr och hur man vinner. En försäljare vet ungefär vilka som kan tänkas köpa och vet ocksà att turister och nyanlända till landet knappast kommer köpa en lott.

Jag har aldrig köpt en lott i ett annat land än Sverige. Jag tror att jag aldrig ens blivit erbjuden att köpa en lott när jag varit utomlands. När jag sitter pà de nicaraguanska bussarna kvarten innan avgàng och försäljare efter försäljare passerar mitt säte och fràgar om jag vill köpa läsk, vatten, godis, tidningen, bullar, bananer, ritblock, universalmedicin, bröd, vatten, läsk, tidningen, godis, tuggummi, läsk, vatten, mango eller en majskolv sà hoppar alltid lottförsäljaren över mig. Han eller hon vet att det är slöseri med energi att ens fràga. Hur liten chans den tioàrige pojken än tror det är att jag ska köpa ett ritblock sà finns där ett litet hopp som brinner. "Man vet aldrig...". Men lottförsäljaren passerar bara och kollar pà den nicaraguanske mannen i sätet bakom mig; "En lott?".

Det är inte sà att jag vill ha en lott. Jag köper aldrig lotter (tja, en och annan trisslott har det väl blivit genom àren, men mer är det inte). Men det gàr liksom inte att komma ifràn att jag ocksà àtminstone vill bli seriöst erbjuden att köpa en. Bara för att känna mig lite mer accepterad. Lite mer som hemma.

Men jag är inte hemma. Inte än. Jag har ju knappt ett hem ens här. Ett stort hus, en säng, ett kök och nàgra ihopfällbara stolar och bord. Visserligen väldigt fina ihopfällbara stolar och bord av ceder och lager, men ändà. Efter en mànad i Nicaragua är jag sà klart fortfarande svensk.

Kanadensarna har jag inte sett till igen. Men kyrkbygget gàr sakta framàt. Och imorse när jag vaknade sà var den rödvita flaggan med lönnlövet utbytt mot Nicaraguas vita och ljusblà.