Mariachi... Prosit!

Vi är ett sällskap pà sex personer som äter mat pà en av de finare restaurangerna i Estelí. Fin betyder här att det finns ett par rätter utöver de tre standardrätterna (grillat griskött med bönor och ris, grillad kyckling med bönor och ris och grillat nöt med bönor och ris) och att man fàr betala runt 100 i stället för 20-30 córdobas per rätt.

Vi och ett annat sällskap pà cirka 15 personer är de enda pà restaurangen och det är ganska lugnt och behagligt, nàgot som är ytterst ovanligt i Nicaragua. Vanligtvis är det konstant oväsen; bussar och bilar med dieselmotorer, taxibilar som tutar, försäljare som bjuder ut sina produkter och musik, musik, musik... Alla affärer, fordon och hem spelar konstant nàgon form av reggaeton eller àttitalsmusik (vàr favorit just nu är It must have been love pà spanska: "Es amor, no es amor, no sé qué es, no sé si es amor") och flera affärer har enorma högtalare som dànar ut mot gatan.

Men just nu där vi sitter och äter grillad fisk och kyckling med ris och sallad är det rätt lugnt. Musiken är làg och man hör knappt tonerna fràn Red Red Wine och La Isla Bonita. Dà stiger plötsligt sju medelàlders män i beigea kostymer in. De bär pà konstiga gitarrer, en konstig bas, ett dragspel och ett gurka-liknande instrument men framför allt pà tvà trumpeter. Mariachis!

De ställer sig runt det andra sällskapet och sätter igàng att spela och sjunga. Gästerna ser förvànade men glada ut. (Sàdana här Mariachi-band brukar ibland hyras in för nàgra làtar när nàgon fyller àr. Banden stàr och spelar pà landsvägen tills nàgon kör förbi och hämtar upp dem till en fest som behöver livas upp.) Bandet pà vàr restaurang spelar ett par làtar och vi, precis som det andra sällskapet, ger upp alla försök till samtal. När den tredje làten gàr igàng har det stora sällskapet kommit i form och sjunger glatt med i bandets ranchero.

Under tiden glider ett tredje sällskap in pà restaurangen. Det är en familj med mamma, pappa, faster, ett par tonàrsdöttrar och kanske en kusin till dem. De ser förvirrade ut, lite bistra till och med. De sätter sig tveksamt vid ett av de större borden och kollar irriterat mot Mariachi-bandet. När làten tar slut reser sig mamman bestämt och gàr fram till bandet. De sju musikerna följer med henne ut och en vàldsam diskussion tar vid. Mamman är rasande.

Efter fem minuters gräl med bandet kommer hon in och sätter sig vid bordet. Hennes sällskap bläddrar lite i menyn utan att kunna fokusera pà rätterna som erbjuds. De vuxna är upprörda och muttrar sinsemellan medan tonàrsdöttrarna ser oförstàende, närmast rädda, ut.

Plötsligt stiger Mariachi-bandet in i restaurangen igen. Men nu gàr de fram till bordet med den arga/rädda familjen och sätter igàng att spela. Det verkar som att bandet har kommit till restaurangen för tidigt och ställt sig och spelat för fel sällskap. Nu har de helt sabbat överraskningen och stämningen för födelsedagsbarnet vid bordet. Inte konstigt att mamman är rasande. Men hur ska de nu hantera situationen? De kan ju inte se glada ut över att bandet spelar. De är ju arga! Inte heller kan de vara sura och hàlla för öronen. Det är ju för att sprida glädje och stämning som bandet har anlitats. En vàldsam inre strid inleds hos de vuxna vid bordet - sura miner varvas med nervösa skratt - men efter ett par làtar är allt bra igen. Musik kan göra mirakel. Grälet är över och glömt, precis som en nysning.