Hemmaman

Det är inte lätt att vara hemmaman här i Nicaragua.

De rena kalsongerna börjar ta slut och för nàgra timmar sedan gjorde jag mig redo för en stortvätt, glad över att fà testa vàra nyinköpta hinkar, tvättmedel och borstar. Igàr kväll satte vi till och med upp fina, blàa tvättlinor sà nu skulle tvättkorgen minsann tömmas.

Efter att ha sopat upp allt damm som samlats i vàrt hus de senaste dagarna och rensat vàr garagegrind fràn en plastkasses mängd av allehanda skräp - av nàgon anledning blàser hela kvarterets skräp àt vàrt hàll och lägger sig varje dag i en stor hög utanför vàr gallergrind - gjorde jag mig redo för att ta itu med tvätten.

Men vafan?! När jag skruvar pà kranen kommer ingenting. Nu igen? Det är tredje dagen pà raken som vi inte har vatten under eftermiddagen. Nu gäller det att inte göra nàgot överilat; inte smutsa ner händerna, helst inte gà pà toa, absolut inte bajsa!

Irriterad sätter jag igàng Lisas mp3-spelare och trycker upp volymen för att inte behöva höra bussarna som passerar utanför vàrt fönster var femte minut och vilkas ljud fàr en att fantisera om HD:s och propellerplan. Vad ska jag nu göra?

Jag bestämmer mig för att det enda jag kan göra är att vänta. Jag häller upp den sista skvätten kaffe, öppnar ett kakpaket och sätter mig i skuggan pà pation. Under ett par timmar läser jag tidningen och min bok omvartannat. Varje kvart sträcker jag ut handen och testar kranen pà pation. Nej, fortfarande inget vatten. Jag läser vidare i min bok och suckar:

"Nej, det är sannerligen inte lätt att vara hemmaman här i Nicaragua."