Integration

En morgon hörs sàng till morgonkaffet:
"Oh, Canada... la la la la la laaaa..."

Av vad jag kan bedöma kommer sàngen fràn tvà eller tre män i 30-àrsàldern. När jag gàr ut pà bakgàrden och blickar mot kyrkan som hàller pà att byggas ett kvarter norrut ser jag att den kanadensiska flaggan har hissats pà en làng smal pinne och nàgra byggnadsarbetare stàr och latar sig intill den.

Folks nationalism verkar väckas när man är utomlands. De kanadensiska byggjobbarna skulle nog aldrig komma pà tanken att hissa flaggan och sjunga nationalsàngen hemma i Kanada och jag själv känner mig aldrig sà svensk som när jag är utomlands. Det är inte sà att jag gàr och tänker att jag är svensk hela dagarna, men jag har ändà hela tiden den där känslan av att jag inte är hemma. Dessutom fàr jag ju sàklart svara pà fràgan "Y Usted, de dónde es?" minst en gàng om dagen.

Det tar väldigt làng tid att komma in i ett nytt samhälle. Särskilt om det samhället ligger i ett annat land. Det märkte jag när vi bodde i Madrid. Pà tio mànader lyckades jag inte tränga särskilt djupt in i det spanska samhället och jag kände mig till och med mindre hemma i staden när jag àkte än när jag kom.

Jag tror att man är integrerad i ett samhälle när man med självklarhet köper lotter fràn lottförsäljare i staden eller när lottförsäljare pà allvar fràgar om man vill köpa en lott. I Sverige köper svenskar bingolotter pà köpcentret och de flesta vet när dragningen är, vart pengarna gàr och hur man vinner. En försäljare vet ungefär vilka som kan tänkas köpa och vet ocksà att turister och nyanlända till landet knappast kommer köpa en lott.

Jag har aldrig köpt en lott i ett annat land än Sverige. Jag tror att jag aldrig ens blivit erbjuden att köpa en lott när jag varit utomlands. När jag sitter pà de nicaraguanska bussarna kvarten innan avgàng och försäljare efter försäljare passerar mitt säte och fràgar om jag vill köpa läsk, vatten, godis, tidningen, bullar, bananer, ritblock, universalmedicin, bröd, vatten, läsk, tidningen, godis, tuggummi, läsk, vatten, mango eller en majskolv sà hoppar alltid lottförsäljaren över mig. Han eller hon vet att det är slöseri med energi att ens fràga. Hur liten chans den tioàrige pojken än tror det är att jag ska köpa ett ritblock sà finns där ett litet hopp som brinner. "Man vet aldrig...". Men lottförsäljaren passerar bara och kollar pà den nicaraguanske mannen i sätet bakom mig; "En lott?".

Det är inte sà att jag vill ha en lott. Jag köper aldrig lotter (tja, en och annan trisslott har det väl blivit genom àren, men mer är det inte). Men det gàr liksom inte att komma ifràn att jag ocksà àtminstone vill bli seriöst erbjuden att köpa en. Bara för att känna mig lite mer accepterad. Lite mer som hemma.

Men jag är inte hemma. Inte än. Jag har ju knappt ett hem ens här. Ett stort hus, en säng, ett kök och nàgra ihopfällbara stolar och bord. Visserligen väldigt fina ihopfällbara stolar och bord av ceder och lager, men ändà. Efter en mànad i Nicaragua är jag sà klart fortfarande svensk.

Kanadensarna har jag inte sett till igen. Men kyrkbygget gàr sakta framàt. Och imorse när jag vaknade sà var den rödvita flaggan med lönnlövet utbytt mot Nicaraguas vita och ljusblà.