¿Qué horas son?

I veckan gjorde regeringen klart att Nicaragua fran och med sondag staller om klockan en timme. Det handlar inte om sommartid utan bara en "tillfallig andring" pa cirka ett halvar for att spara lite el. Omstallningen innebar att det blir ljusare pa kvallarna och lite morkare pa morgnarna. Regeringen tror att omstallningen kommer innebara en femprocentig minskning av elforbrukningen.

Detta har gjort manga nicaraguaner forbannade och vissa tanker inte alls stalla om. En del av de som gar med pa omstallningen talar i stallet om "den sanna tiden" och "den falska tiden".

Sa har i valtider har saklart regeringen modifierat sitt beslut en aning och sager nu att det inte alls handlar om stalla om tiden utan att det snarare ar en liten "schemaandring" pa en timme.

El Cheles fortsatta framfart

Ingen har hört av sig och undrat hur det går för Jonas "El Chele" Knutell i Estelís Liga Libre. Men här kommer i alla fall en liten sammanfattning av vad som hänt sedan debuten:

19 mars: Matchen efter succédebuten ställs in. Deportivo Vida vinner på WO eftersom motståndarlaget dyker upp för sent. Moståndarlaget undrar om de båda lagen inte ska spela lite på skoj mot varann när de ändå har kommit? Spelarna i Vida skrattar och säger: "Ha, ha, tror inte det, va. Det är ju jobbigt. Dessutom är det Real Madrid på tv just nu."

26 mars: El Chele är på utlån till Barnes United (för mer info, se www.barnesutd.blogspot.com). Deportivo Vidas match ställs in eftersom domaren inte dyker upp.

2 april: El Chele fortfarande på utlån, Vidas match inställd eftersom bara fem Vida-spelare klarar av den tidiga timmen. Resten av laget är för bakis.

9 april: El Chele tillbaka och gör ett snyggt nickmål som betyder vinst med 3-2. El Chele får nya smeknamn: "Larsson" och "Blanca Nieve" (Snövit). När El Chele löper med bollen på kanten hörs även det glada tillropet: "VAMOS A WATERLOO!"

16 april: Ingen match på grund av påsk.

23 april: Hela Vida gör en otroligt dålig match, men El Chele lyckas med ett klassiskt Fredrik Ljungberg-mål (bra löpning, dålig mottagning, bollen lite för långt ifrån sig, en fot på bollen precis innan målisen, målisen räddar, El Chele snubblar, kommer upp på knä och lyckas från två meter trycka in bollen med låret) och räddar en poäng åt Vida i 1-1-matchen mot tränarens sons lag.

Nu följer en lång paus för El Chele som ska på träningsläger hela maj i Härnösand, Sverige. Nya rapporter om El Cheles framfart kommer i juni.

Bussen till Sollentuna

Häromnatten sov vi på Sollentuna Hem. Vi sov inte så bra; några mygg störde och bet oss i ben, armar och till och med läppar. Men det kändes fint med en natt i Sollentuna. Nästan hemma…

Jinotega är en mysig liten stad uppe i bergen bara 40 kilometer från Estelí. Fågelvägen, vill säga. Bilvägen är cirka 200 kilometer och tar runt fyra timmar att åka med buss. De sista tre timmarna på bussen är så skumpiga att inte ens västerlänningar försöker sig på att fördriva tiden med läsning. Erfarna och duktiga bussresenärer kan lyckas få sig en stunds sömn. Tekniken, som förfinas med åren, går ut på att lägga ena armen på sätet framför sig, luta sig framåt och placera huvudet i armvecket.

Bussarna som trafikerar de nicaraguanska vägarna är gamla amerikanska, gula skolbussar som inte längre duger för att köra amerikanska barn. Sätena är anpassade efter amerikanska barn, tre på vänster sida och två på höger sida, och passar därmed ganska bra för de runda och korta nicaraguanerna. Eftersom ryggstöden är låga och benutrymmet är anpassat för människor kortare än 160 centimeter går det utmärkt att lägga armen på sätet framför sig och vila en stund. Luta huvudet bakåt är svårare, och för en normallång svensk omöjligt. Det gäller även att hålla lite avstånd till sitt ryggstöd, både för att inte behöva känna armbågen från passageraren bakom och för att slippa en dyngsur t-shirt som är det oundvikliga resultatet av lång kontakt med de plastiga skinnimitationerna som klär sätena.

I många fall är det inte så noga med tider i Nicaragua, men just bussarna går alltid på minuten på den utsatta tiden. När man betalar resan får man en biljett som ganska snart samlas in igen. Annars är det ju risk att passageraren får med sig biljetten hem och då kan den inte användas vid nästa resa. Bussarna blir nästan alltid precis fulla, men ibland hamnar man på en nästan tom buss. Som svensk tänker man genast: ”åh, så skönt, då får jag ett dubbelsäte för mig själv och slipper trängas”. Men snart går det på en till person på bussen som tänker: ”ah, skönt, en plats ledig bredvid den där chelen, då slipper jag sitta ensam.”

Sista en och en halv timmen upp från Matagalpa till Jinotega är otroligt vacker, med många andtrytande vyer över ett grönt, nästan djungligt, vulkanlandskap.

Inne i lilla Jinotega finns ett hotell vid namn Sollentuna Hem. Ägaren tillbringade tydligen femton år i Sollentuna för länge sedan och blev väldigt förtjust. Det naturliga blev såklart att döpa hotellet efter något mysigt därifrån, och vad kunde väl passa bättre än Sollentunas kommunala bostadsbolag?

Ja, så nu har vi sovit vår första natt på Sollentuna Hem. Vi fick en stor skön säng, egen tv och eget badrum. På väggen satt en tavla med en bild på de schweiziska alperna. Precis som hemma, fast utan bostadsköer. Så vad spelar då några myggstick för roll? Det kommer bli fler nätter på Sollentuna Hem.

Sviter

...och nu är vi alla fyra magsjuka. Spy, bajs och kräks också!

Bilsemester

Vi hade bestämt oss för att undvika allt nicaraguanskt påskfirande och kanske åka upp till naturreservatet Miraflor och rida ett par dagar. Eller så tänkte vi stanna hemma och pyssla lite i huset. Hur som helst skulle det bli en lugn påsk.

Många nicas firar påsken genom att ta bilen till kusten, dricka litervis av rommen "Flor de Caña" från morgon till kväll, fyra dagar i sträck (lite som svenska ungdomar på Hultsfred fast utan musiken), och sen åka hem och låta TV-nyheterna summera hur många som dött på vägen och hur många som drunknat. Sån påsk ville vi inte vara del av.

Onsdag eftermiddag: Jonas och Micke dealar med enarmade Franklin om hur mycket Franklin ska ha för att hyra ut sin skruttiga Chevrolet i fyra dagar. 100 dollar blir priset. Franklin säger: "ni har extradäck därbak, men försök undvika dåliga vägar, bilen är inte riktigt i form för dåliga vägar, håll även koll på temperaturmätaren så att den inte visar för högt, annars är det lugnt, lycka till!".


Fredag morgon: Sällskapet om fyra personer bestämmer sig för att ta bilen ut på de skruttiga vägarna till kusten. "Det kanske vore skönt med lite bad...". Två timmar senare börjar temperaturmätaren gå i taket och sällskapet stannar vid en mack där de röstar om de ska chansa på att köra vidare eller anlita en mekaniker som kan kolla vad som är problemet. Sällskapet kör vidare ut på vägen mot kusten och efter en timmes sicksackande mellan och nedåkande i asfaltskratrar hörs ett "pang" följt av "flapp, flapp, flapp...". Däck av, reservdäck på. Vidare, med temperaturmätaren nu ständigt visandes högsta möjliga temperatur.

På kusten får vi följa en gris längs en knappt framkomlig grusväg för att komma fram till det enda hotellet i byn. Vi får rum som har A/C och egen toalett, men inte ström och inte vatten och inte fönster. Natten tillbringas badandes i svett, med papperstussar i öronen för att försöka stänga ute lite av discot från andra sidan av wellpappväggen, och i skräck över att höra skriken om knivar och poliser precis utanför rumsdörren.

På morgonen undrar vi alla vem som kom på idén att hyra bil och åka hit, men vi enas om att det ändå är skönt med bil, för då kan man stanna och handla lite fina saker utan att behöva bära dem hela tiden.

Tre timmar senare står bilen och ryker på Managuas flygplats. Vi ringer den vänlige Franklin som suckar och säger: "ja, ja, det är sånt som händer...". Vi tar våra väskor och alla påsar med hängmattor och keramik och andra prylar och kånkar oss en kilometer bort och lyckas till sist få komma med en buss som tar oss till Estelí igen. Slutet gott, allting gott. Leve bilsemestern!

Existentiell kris

Allt sedan "Allt om min mango" kom ut med sanningen om fruktträdet pà Lisas och Jonas bakgàrd har bloggen varit i ett tillstànd av existentiell kris. Lisa och Jonas hade talat otaliga timmar om det mangoträd de skulle ha pà sin bakgàrd och nu satt de där i sina hopfällbara trästolar och kollade ut över ett... ja, ett guanábanaträd. "Allt om min guanábana"? Hm, tveksamt. "Lite om min mango och mest om allt annat"? Nej, knappast!

Efter nàgra veckors djup kris för bloggen föll mangosäsongen över Estelí med dunder och brak. Staden är överhopad av mangos: smà omogna gröna att äta med salt, stora omogna gröna att äta med salt, smà övermogna gulröda som smakar ammoniak, smà mogna grönröda som är rätt sà goda, smà övermogna grönröda som är billiga men inte sà goda, stora rödgröna som har god smak men inte är helt mogna än, enorma gröna mangos som smäller högt i Saras och Mickes plàttak, Parmalats mangojuice som är tjock och gul och som kanske är som godast uppblandad med sodavattnet Ensa, och framför allt superstora, rödgula mangos inköpta nere pà Panamericanan och som innehàller halvkilot underbart gult mangokött som är sà sjukt gott att det fàr dina ögon att tàras.

"Allt om min mango" är tillbaka! Välkomna àter!