Bilsemester

Vi hade bestämt oss för att undvika allt nicaraguanskt påskfirande och kanske åka upp till naturreservatet Miraflor och rida ett par dagar. Eller så tänkte vi stanna hemma och pyssla lite i huset. Hur som helst skulle det bli en lugn påsk.

Många nicas firar påsken genom att ta bilen till kusten, dricka litervis av rommen "Flor de Caña" från morgon till kväll, fyra dagar i sträck (lite som svenska ungdomar på Hultsfred fast utan musiken), och sen åka hem och låta TV-nyheterna summera hur många som dött på vägen och hur många som drunknat. Sån påsk ville vi inte vara del av.

Onsdag eftermiddag: Jonas och Micke dealar med enarmade Franklin om hur mycket Franklin ska ha för att hyra ut sin skruttiga Chevrolet i fyra dagar. 100 dollar blir priset. Franklin säger: "ni har extradäck därbak, men försök undvika dåliga vägar, bilen är inte riktigt i form för dåliga vägar, håll även koll på temperaturmätaren så att den inte visar för högt, annars är det lugnt, lycka till!".


Fredag morgon: Sällskapet om fyra personer bestämmer sig för att ta bilen ut på de skruttiga vägarna till kusten. "Det kanske vore skönt med lite bad...". Två timmar senare börjar temperaturmätaren gå i taket och sällskapet stannar vid en mack där de röstar om de ska chansa på att köra vidare eller anlita en mekaniker som kan kolla vad som är problemet. Sällskapet kör vidare ut på vägen mot kusten och efter en timmes sicksackande mellan och nedåkande i asfaltskratrar hörs ett "pang" följt av "flapp, flapp, flapp...". Däck av, reservdäck på. Vidare, med temperaturmätaren nu ständigt visandes högsta möjliga temperatur.

På kusten får vi följa en gris längs en knappt framkomlig grusväg för att komma fram till det enda hotellet i byn. Vi får rum som har A/C och egen toalett, men inte ström och inte vatten och inte fönster. Natten tillbringas badandes i svett, med papperstussar i öronen för att försöka stänga ute lite av discot från andra sidan av wellpappväggen, och i skräck över att höra skriken om knivar och poliser precis utanför rumsdörren.

På morgonen undrar vi alla vem som kom på idén att hyra bil och åka hit, men vi enas om att det ändå är skönt med bil, för då kan man stanna och handla lite fina saker utan att behöva bära dem hela tiden.

Tre timmar senare står bilen och ryker på Managuas flygplats. Vi ringer den vänlige Franklin som suckar och säger: "ja, ja, det är sånt som händer...". Vi tar våra väskor och alla påsar med hängmattor och keramik och andra prylar och kånkar oss en kilometer bort och lyckas till sist få komma med en buss som tar oss till Estelí igen. Slutet gott, allting gott. Leve bilsemestern!