Mombacho

På väg upp till vulkanen Mombacho i onsdags plockade vi upp fem 10-åringar med machetes. De hade dock inte tid att följa med högst upp eftersom de bara skulle samla lite ved innan det var dags för skola på eftermiddagen.

Uppe på toppen tog Harrington emot oss och sen vandrade vi tre runt kratrar och upp och ner för branta stigar i några timmar.

La Flor

Tänk dig att du släpar dig upp för en strand med hundra pingisbollsliknande saker i magen. Dina armar och ben är trötta och din kropp känns allt annat än gjord för att röra sig i sand. Du måste kämpa i tio minuter bara för att ta dig från vattenbrynet upp till den del av sanden som är torr. Väl uppe i den torra sanden måste du gräva en ordentlig grop. Ditt uppdrag är nämligen att pressa ut alla hundra pingisbollar ur rumpan och gömma dem djupt i sanden. Du är rädd och stressad eftersom pingisbollarna är det värdefullaste du har och gömmer du dem inte ordentligt kommer de bli stulna så fort du vänder ryggen till. I själva verket beror ditt släktes överlevnad på om du gör ditt jobb bra eller inte. Så du gräver din grop men du suckar eftersom du vet med dig att din ansträngning antagligen inte är till någon nytta alls.


Tänk dig att ett gäng konstiga varelser ännu större än du själv plötsligt kommer och ställer sig bakom dig medan du pressar ut bollarna en efter en ner i gropen. Varelserna skopar undan sand intill den grop du grävt för att kunna se ordentligt när pingisbollarna trillar ner i gropen. Till råga på allt lyser de med ficklampor i din bak och tar kort på hela processen. Själv kan du inte röra på din kropp förrän alla hundra små bollar är utpressade. Att försöka fly från dessa varelser skulle hur som helst vara meningslöst så långsamt som du rör dig i sanden. Så du fortsätter som om du vore ensam, fyller på med sand ovanför bollarna och borstar runt lite innan du beger dig ner till vattenbrynet igen. Även om du klarar dig på land så är det i vattnet du trivs bäst.


Tänk dig att alla dessa stora konstiga varelser fortsätter ta kort och följer efter dig medan du kravlar ner mot havet och att dina instinkter säger dig att dessa varelsers närvaro här på stranden är allt annat än normalt.

Om du kan tänka dig allt detta så vet du ungefär hur ett tiotal jättesköldpaddor kände sig när Lisa, jag, några danskar, ett par spanjorer och mängder med amerikaner besökte naturreservatet La Flor förra fredag kväll.

Bilsemester

"Det enda ni kan vara säkra på är en jäkla massa besvär. Grattis, förresten!", sade Fredrik ("Fiffi") efter vårt bilköp för ett par månader sedan.

Dagen efter fick vi höra av "Den svenska bilverkstaden" att fyrhjulsdriften, som är i stort sett det enda skälet till att man köper en fyrhjulsdriven bil, inte fungerade och att det skulle bli svårt att finna rätt reservdel. En vecka senare fick vi notan för alla repareringar - 750 dollar i stället för de uppskattade 400 dollarna, och det utan att de reparerade fyrhjulsdriften. Ett par veckor senare när vi körde till Jinotega så fick någon för sig att bryta sig in i Francis och sno cirkulationsbeviset och försäkringskortet vilket tvingade in oss i en 2-dagars byråkratisk härva för att få fortsätta köra. Väl på semester i förra veckan körde vi fast i lera eftersom inte fyrhjulsdriften fungerade, och vi kom inte loss förrän jag var helt täckt av brun gegga.

På väg hem igen i förrgår kände vi att det trots allt är väldigt skönt att ha bil. Vi slapp alla dyra taxiresor till stränderna under semestern, vi skrattade gott åt kryssandet mellan kratrarna i vägen och att det oftast är bättre att köra utanför än på vägen i Nicaragua. I ett gupp hörde vi plötsligt ett stumt ljud från vänster bakhjul. Vi bestämde oss för att vi skulle stanna till hos en mekaniker när vi kom fram till Rivas för att kolla upp stötdämparna. Då stannar en polis oss och vi blir bötfällda för att ha kört om en i princip stillastående lastbil där det var heldragen linje. Vägen var i övrigt helt öde och det var antagligen den mest säkra omkörning som har skådats i Nicaraguas trafikhistoria. Framme i Rivas konstaterar mekanikern att stötdämparna måste bytas ut och vi låter honom göra det för en inte alltför hög summa pengar. En timme efter Rivas är stötdämparproblemet tillbaka.

Nu är vi tillbaka i Estelí och kan konstatera att vår vän Fredrik visste vad han pratade om. Men Fredrik vet säkert också att allt är värt besväret. Imorgon kommer en första rapport från semestern.

/Jonas

Godisgrisar

Vad hände med det friska livet i fruktparadiset, vulkanernas och den vackra naturens Nicaragua? Nu sitter vi kväll efter kväll och kollar på Grey's Anatomy (Lisa), Medium (Lisa), Everybody loves Raymond (Jonas), Two and a half men (Jonas) och gamla Seinfeld-avsnitt (Lisa och Jonas), samtidigt som vi glufsar i oss Marabou helnöt, Gott & Blandat, Ahlgrens bilar och andra svenska snuskigheter.

Det händer något när man åker och bosätter sig utomlands. Plötsligt får man för sig att man så förbannat saknar svenskt godis och ber varje person som kommer på besök att ta med så mycket som möjligt. Nu sitter vi här med ett berg av godispåsar och chokladkakor och käkar minst dubbelt så mycket som vi skulle ha gjort om vi varit kvar i Sverige. Jag tror att vi käkat till oss något slags godisberoende. Varje kväll kommer någon ny påse fram och vi glufsar i oss helt rutinartat. Det är knappt ens gott längre...

Från och med torsdag tar vi en veckas ledigt från jobbet, tv:n och godiset och tar vår röda skönhet ner till kusten. Det kommer bli några dagars slipande på surftekniken plus ett besök till stranden La Flor, där det under den här perioden kläcks tusentals jättesköldpaddsägg per natt. Hrrm, ägg förresten... undrar om vi har några chokladägg hemma i skåpet. Måste nog gå hem och kolla... Hörs senare!

/Jonas

Daniel Presidente!

Det har varit hysteriska månader i Nicaragua. På varje träd, varje sten och i varje vrå har de politiska partiernas propaganda påmint oss om hur onda alla andra partier är. Vi har lärt oss att nyliberalen Montealegre snikat åt sig 550 miljoner dollar av statens pengar när han var finansminister, att liberalkonservative Rizo är bäste vän med den korrupte och till 20 år dömde expresidenten Alemán och därmed minst lika ond, och att vänsterkandidaten Ortega skickar ut barn i krig och våldtar styvdottern. Dessa tre har varit favoriterna till presidentposten och vi har alla följt debatterna och opinionsundersökningarna med stor spänning. Så kom då valdagen, den 5 november, och plötsligt gick luften ur mig... Under hela gårdagen var spänningen spårlöst försvunnen, nyfikenheten helt borta. Mest av allt kände jag mig trött och, ja, ganska uttråkad.

Mina göteborgskusiner Niklas och Daniel brukar ofta nämna min pappas beteende under kvartsfinalen i fotbolls-vm 1994. Kusinerna var på besök i Hedemora och de och jag var i upplösningstillstånd under hela matchen. Vi skrek och tjoade, hoppade i soffan, slängde oss utför grässlänten på baksidan och tuggade på naglarna. Men pappa, han bara satt där. Helt tyst, utan att visa några känslor, snarast uttråkad. Hur kunde han hålla sig så lugn? Varför skrek han inte av glädje när Kenneth Andersson nickade in 2-2-målet?

Jag tror att det var något liknande jag kände igår. Det är svårt att förklara vad som hände men någon slags blandning av nervositet, stort intresse och den besvikna känslan av att händelsen faktiskt är mycket viktigare för de flesta andra. Det skapade antagligen en motreaktion i form av trötthet och ointresse.

Intresset kom sakteliga tillbaka framåt kvällen. Estelí, som är det största sandinistfästet i landet, började tjoa och tjimma när de första siffrorna började sippra ut vid halv ett på natten. Det blev inte mycket sömn i natt för någon i Estelí. Nu är det måndag morgon och det verkar klart att sandinisten Daniel Ortega blir Nicaraguas näste president. Så, alla revolutionsromantiker... nu är det bara att plocka fram era gamla trippelalbum med The Clash, tända en cigarr och börja fira. Det är nu det spännande börjar!

Tupp det enda rätta

Häromdagen kom vår skoputsande kompis Angel (amerikansk uttal!) förbi huset igen. Den här gången hade han med sig en kompis och en ... tupp. Han försökte med sina bästa försäljningsknep kränga på mig tuppen, som de fått i uppdrag av en tant att sälja för dryga 40 kr. Han visade hur fint den passade i vår lilla trädgård, hur flitigt den åt ogräs, gav skötseltips: köp lite majs på marknaden å mata den med ... när ni ska på semester är det inga problem, tuppkött är väääldigt gott.

Till slut kändes det faktiskt som att tupp var det enda rätta husdjuret. Men Jonas sade tvärnej. Orättvist, med tanke på att han är allergisk mot katt å rädd för hund. Då finns det nästan bara tupp kvar.

MINSA attackerar

Vi fick knappt tjugo sekunder på oss att lämna kontoret, vår kollega Sara och jag flydde hals över huvud. In störtade tre uniformerade män med ett STORT vapen. De började helt besinningslöst döda alla som fanns kvar i byggnaden.

Inte en mygga överlevde hälsoministeriets gasattack.