God Jul och Gott Nytt År!

Nu drar Lisa och jag på välförtjänt semester. Med oss tar vi Lisas föräldrar och lillebror. Det blir min första semester med svärföräldrar. Lillebror Björn har utlovat en utförlig rapport till bloggen om hur var och en har skött sig under resan. Tills dess får ni njuta av lite nicaraguanska julbilder:







Kramar från Lisa och Jonas!

Stor guldpokal

"Men varför ser pojkarna i de överdrivet neongula tröjorna så ledsna ut när de lämnar stadion, de har ju en meterhög guldpokal i famnen?" Skulle ni säkert tänka om ni stått utanför Estelístadion i lördags kväll och såg Deportivo Vida drälla ut ur huvudporten och böka sig fram till testosteron-trucken för att ta plats på flaket.

Ja, varför såg de så ledsna ut? Var det därför att de kände på sig att merparten av laget senare under kvällen skulla hamna i blodigt slagsmål? Eller för att årets fotbollsliga tagit slut?

Nej, anledningen är enkel. Deportivo Vida pallade inte trycket, höll inte måttet och stod heller inte pall. 1-1 vid slutet av speltiden, sedan 1-3 i straffar och en neslig andraplats blev resultatet. Detta trots att motståndarlaget fick en spelare utvisad redan under första halvlek. Pinigt.

Därmed inte sagt att det inte var en intressant match. Spelare föll som furor från start- till slutsignal, även de som befann sig på andra sidan planen från bollen verkade tillbringa mer tid på marken än på fötterna. Enligt säkra källor utdelades även en mängd dödshot uppblandat med lite mer light-hot som "jag ska sparka av dig benen" mellan de olika spelarna. Kort sagt, matchen innehöll det som man kan vänta sig av en äkta nicaraguansk fotbollsmatch.

"Schonná" gjorde ingea mål som utlovat (ny grej han börjat med, utlova att han ska göra mål tillägnade olika personer - divasignal?), dock en snajdig dribbling förbi fem motståndare som fick delar av publiken att mumla: "viting", "svensk, tror jag".

De fem kronor som jag betalade i inträde till matchen skulle enligt biljettförsäljaren gå till att täcka elkostndaderna. När strålkastarna började släckas i början av prisceremonin och de gigantiska pokalerna började delas ut, blev jag dock fundersam. Kan det ha gjorts en omfördelning mellan pokal- och elbudget...? Fast å andra sidan, strålkastarnas ljus slocknar ju alltid förr eller senare. En andraplatspokal på dryga metern strålar ju för alltid.

Final på stadion

Flera av er har säkert just sett Manchester United leka med Benfica i Champions League och gläder er stort åt det, men en ännu mycket viktigare och mer spännande match kommer att spelas på lördag kväll i Estelí, Nicaragua.

Deportivo Vida har gått till final i La Liga Libre. Av de 33 lagen i serien slutade Vida på fjärde plats. Jonas "El Chele" Knutell (av publiken kallad "Gringo", "Maricón" och "Millonario") blev lagets skyttekung med ett snitt på ett mål per match i de cirka femton matcher han spelade. Vida har spelat disciplinerat i finalspelet; 3-0 i åttondelsfinal, 3-1 i kvarten och senast 1-0 i söndagens semifinal. Finalen spelas på lördag på Real Estelís hemmastadium Independencia inför uppskattningsvis 150 åskådare. För motståndet står publikfavoriten Real Calvario som även vann serien överlägset. Real Calvario slog Vida i serien med 4-0 (då med El Chele på semester och övriga Vida rejält bakfullt) och får räknas som klara favoriter.

Önska nu El Chele och Vida ett stort lycka till!

Koka kaffe

Vår kaffebryggare gick sönder. En dag ville den inte längre. När vi satte på den så lyste visserligen den lilla lampan i på- och avknappen, men vattnet började inte puttra och plattan blev inte varm.

Luis, elektrikern, kunde fixa det. "Inga problem, jag kan komma med den i eftermiddag om ni är hemma". Sagt och gjort, ett par timmar senare kom Luis med bryggaren, och vi kunde göra kaffe igen.

Dagen efter skulle jag koka kaffe åt mig, Lisa och våra gäster Fredrik och Annika. Fredrik, Annika och Lisa sov fortfarande och jag tänkte att de skulle uppskatta nybryggt kaffe när de steg upp. "Ja jäklar, den är verkligen lagad. Vad fort plattan värms upp och väldigt vad det puttrar om vattnet", tänkte jag nöjt.

Då ringer telefonen och jag springer till vardagsrummet för att svara. Det är Ylva. Jag pratar en minut med henne innan hon vill att jag ropar på Lisa. Samtidigt som jag ropar på Lisa hör jag ett poppande ljud från köket. Det låter som att någon poppar popcorn för fullt. Jag hör det fräsa och gnistra, poppa och smälla. Jag springer in i köket och ser att kaffebryggaren blixtrar och ryker. En kraftig stank av bränd plast fyller upp hela köket. Jag rycker ur kontakten och stirrar chockad på när kaffebryggaren fortsätter att smälla och smälta. Det är första gången jag ser en kaffebryggare brinna.


Senare på eftermiddagen får jag tag på Luis och visar maskinen för honom. "Det var en sak jag glömde säga till er om kaffebryggaren", säger han. "I vanliga fall finns det en lösning i maskinen som gör att den stängs av när den kommer upp i för hög temperatur. Plattan går av och på och därför kan den stå på hela dagen utan fara. Jag gjorde en annan lösning och det jag glömde säga till er är att ni bör stänga av bryggaren direkt kaffet är klart." "Det menar du inte?!", svarar jag. "Jo, för att låta bryggaren stå på längre kan vara farligt."

Undrar ni hur vi känner Luis? Jo, det var han som ordnade med våra lampor och vår eluppvärmda dusch.

/Jonas