Stor guldpokal

"Men varför ser pojkarna i de överdrivet neongula tröjorna så ledsna ut när de lämnar stadion, de har ju en meterhög guldpokal i famnen?" Skulle ni säkert tänka om ni stått utanför Estelístadion i lördags kväll och såg Deportivo Vida drälla ut ur huvudporten och böka sig fram till testosteron-trucken för att ta plats på flaket.

Ja, varför såg de så ledsna ut? Var det därför att de kände på sig att merparten av laget senare under kvällen skulla hamna i blodigt slagsmål? Eller för att årets fotbollsliga tagit slut?

Nej, anledningen är enkel. Deportivo Vida pallade inte trycket, höll inte måttet och stod heller inte pall. 1-1 vid slutet av speltiden, sedan 1-3 i straffar och en neslig andraplats blev resultatet. Detta trots att motståndarlaget fick en spelare utvisad redan under första halvlek. Pinigt.

Därmed inte sagt att det inte var en intressant match. Spelare föll som furor från start- till slutsignal, även de som befann sig på andra sidan planen från bollen verkade tillbringa mer tid på marken än på fötterna. Enligt säkra källor utdelades även en mängd dödshot uppblandat med lite mer light-hot som "jag ska sparka av dig benen" mellan de olika spelarna. Kort sagt, matchen innehöll det som man kan vänta sig av en äkta nicaraguansk fotbollsmatch.

"Schonná" gjorde ingea mål som utlovat (ny grej han börjat med, utlova att han ska göra mål tillägnade olika personer - divasignal?), dock en snajdig dribbling förbi fem motståndare som fick delar av publiken att mumla: "viting", "svensk, tror jag".

De fem kronor som jag betalade i inträde till matchen skulle enligt biljettförsäljaren gå till att täcka elkostndaderna. När strålkastarna började släckas i början av prisceremonin och de gigantiska pokalerna började delas ut, blev jag dock fundersam. Kan det ha gjorts en omfördelning mellan pokal- och elbudget...? Fast å andra sidan, strålkastarnas ljus slocknar ju alltid förr eller senare. En andraplatspokal på dryga metern strålar ju för alltid.