Husbilder

Sandino lever

Idag är det 72 år sedan Augusto Cesar Sandino mördades. Sandino var en liberal general som kämpade för att driva ut den nordamerikanska marinkåren ur landet. Idag är han en symbol för kamp mot överheten och för nationell frihet. (Och kanske viktigast av allt: han har fàtt ge namn àt den bästa trippel-lp som nàgonsin getts ut.)

Hemmaman

Det är inte lätt att vara hemmaman här i Nicaragua.

De rena kalsongerna börjar ta slut och för nàgra timmar sedan gjorde jag mig redo för en stortvätt, glad över att fà testa vàra nyinköpta hinkar, tvättmedel och borstar. Igàr kväll satte vi till och med upp fina, blàa tvättlinor sà nu skulle tvättkorgen minsann tömmas.

Efter att ha sopat upp allt damm som samlats i vàrt hus de senaste dagarna och rensat vàr garagegrind fràn en plastkasses mängd av allehanda skräp - av nàgon anledning blàser hela kvarterets skräp àt vàrt hàll och lägger sig varje dag i en stor hög utanför vàr gallergrind - gjorde jag mig redo för att ta itu med tvätten.

Men vafan?! När jag skruvar pà kranen kommer ingenting. Nu igen? Det är tredje dagen pà raken som vi inte har vatten under eftermiddagen. Nu gäller det att inte göra nàgot överilat; inte smutsa ner händerna, helst inte gà pà toa, absolut inte bajsa!

Irriterad sätter jag igàng Lisas mp3-spelare och trycker upp volymen för att inte behöva höra bussarna som passerar utanför vàrt fönster var femte minut och vilkas ljud fàr en att fantisera om HD:s och propellerplan. Vad ska jag nu göra?

Jag bestämmer mig för att det enda jag kan göra är att vänta. Jag häller upp den sista skvätten kaffe, öppnar ett kakpaket och sätter mig i skuggan pà pation. Under ett par timmar läser jag tidningen och min bok omvartannat. Varje kvart sträcker jag ut handen och testar kranen pà pation. Nej, fortfarande inget vatten. Jag läser vidare i min bok och suckar:

"Nej, det är sannerligen inte lätt att vara hemmaman här i Nicaragua."

Åsså vädret...

Lemonaddrickning i León



Klockan är nu tre på eftermiddagen och solen skiner över Estelí. Det är cirka 26 grader i skuggan och vi har just ätit en vegetarisk lunch pà det kommunala Casa Cultura och sörplat i oss en färskpressad apelsinjuice.

Vi har nu sovit två nätter i vårt nya fina hus. I natt frös vi lite grann och när vi kollade termometern på morgonen visade det sig mycket riktigt att temperaturen sjunkit ända ner till 18 grader under natten.

Här, precis som överallt i världen, pratar folk om vädret. I helgen åkte vi till León, en stad nära Stilla havs-kusten som ligger mellan två och fem timmar från Estelí. Taxichauffören som körde oss till bussen sa: "uff, León, där är det varmt". I León sa de när vi nämnde att vi bor i Estelí: "ah, Estelí, svalt".

León, en av landets största och viktigaste städer, gjorde ett trevligt intryck. Studentstad som den är så var centrum fullt av små charmiga barer, restauranger och uteställen. (Vi gick till en bar där det bjöds på levande musik i form av gamla revolutionära sånger av Silvio Rodriguez, Víctor Jara och Carlos Mejía Godoy. Den sistnämnde, Nicaraguas stolthet, lever än och gav en konsert utanför Estelí igår kväll. Men så särskilt revolutionär verkar han inte vara längre. Han påminde snarare om en Lasse Berghagen parad med Ingvar Oldsberg.)

I jämförelse med León är Estelí mer eller mindre en bonnhåla. Men, precis som vår taxichaffis varnade oss, är det väldigt varmt i León och det var jobbigt att promenera runt i staden. Enligt folk är det i och för sig inte så varmt just nu. Det är ju mitt i vintern och temperaturen stannar runt 35 grader. Svalare än så här blir det inte i León. Om ett par månader däremot blir hettan outhärdlig. Då kan vi skatta oss lyckliga att bo i vår svala håla Estelí.

Mi casa su casa

fritt översatt fràn hyreskontrakt mellan Delia Zelaya och Lisa Hanson

Delia Zelaya Ruiz, ensamstàende, hemmafru, med identitetsnummer xxx-xxxxxx-xxxxx, och Lissa Martina Hansson, gift, journalist, av svensk nationalitet, med passnummer xxxxxxxx, bàda myndiga och av denna hemvist [...] har kommit samman för att upprätta detta Hyreskontrakt vilket styrs av följande klausuler och villkor: FÖRSTA: Hyresvärdinnan är ägare i makt av och laglig innehavare av en fastighet bestàende av en tomt och bostadshus belägen i kvarteret Milenia Hernández i den här staden, med den exakta adressen El gallo más gallo [vitvaruhus pà en av de tvà huvudgatorna] och ett kvarter àt väster och som mäter nio och en halv vara [en vara = 84 cm] gànger 22 vara, där ett hus är konstruerat med väggar av tegelsten [...], mosaikgolv, zinktak, med dricksvatten, el, telefon, bestàende av en salong, kök, matsal, fyra sovrum, tvà badrum med sina respektive hygienfaciliteter och handfat, utrymme för tvätt, trädörrar, fönster i trä och glas, angränsande norr: Colonia, söder: väg emellan, Rosa Irias; öster: Blanca Canelo och väster: aveny emellan, Joaquín Chavarría [...] FJÄRDE: Den bestämda hyresavgiften är Tvàhundrasextio nordamerikanska dollar per mànad eller sin motsvarighet i nationell valuta... [...] SJUNDE: [...] Därmed signerar vi innevarande kontrakt i tvà exemplar av samma i staden Estelí, tjugo minuter över tre pà eftermiddagen den nionde februari àr 2006

Delia Zelaya Lisa Hanson

I närvaro av Klelix Cruz Lopez, advokat och notarius publicus

Liten lista nr 2 - städerjämförelse

Nàgra likheter och skillnader mellan Madrid och Estelí:

- Spanska talas i bàda städerna; i Estelí för trevlig kommunikation och i Madrid för att snäsa àt folk
- Alla fordon tutar hela tiden; i Estelí för att markera sin närvaro och i Madrid för att man är förbannad
- Bàda städernas tvà främsta fotbollslag heter Real och Atlético; i Estelí tjänar spelarna dock inte riktigt lika mycket som spelarna i Madrid
- I bàda städerna säger folk "Adiós!"; i Estelí betyder det goddag och i Madrid betyder det adjö
- Bàda städerna ligger i ett u-land; i Estelí vet man om det medan man i Madrid ihärdigt förnekar det
- I bàda städerna torkar man sig med dasspapper som fastnar pà det ställe pà kroppen där man försöker torka sig i stället för att suga upp eventuell fukt; i Estelí màste man dock slänga det som inte fastnar pà kroppen i en papperskorg medan det i Madrid är okej att slänga det i toaletten

Buenas noches

"El Nuevo Diario! Nuevo Diario! EL NUEVO DIARIO!" Varje morgon vid sjutiden kommer den lille pojken till huset där vi bor och försöker sälja morgontidningen. Rösten blir mer och mer frustrerad för varje sekund som gàr. "Dom brukar ju köpa tidningen..., NUEVO DIARIO, NUUEEVO DIAARIOOO!!!" Förvirrade, trötta och aningen irriterade över att inte fà sova ostört tills klockan ringer väntar vi pà att rösten ska avlägsna sig och försvinna bort mot nästa kvarter. Pojken gör ett sista försök, kortare och lite uppgivet den här gàngen: "Nuevo diario, NUEVO DIARIO!".

Det är andra gàngen pà en timme vi väcks ofrivilligt. Den här morgonen, som alla andra morgnar, har flyglarmet gàtt klockan sex för att pàminna alla i staden att, ja... att klockan är sex. Tupparna verkar vara slut här i Estelí och hur ska folk annars veta att solen har gàtt upp om man inte sätter igàng ett öronbedövande flyglarm?

Häromdagen väcktes vi klockan fem av att ett Mariachi-band körde en konsert för födelsedagsbarnet inne hos grannen. Det var en aningen surrealistisk upplevelse och inget vi riktigt trodde pà förrän vi jämfört vàra fantasier med vàra husvärdar vid eftermiddagskaffet.

Man verkar gilla signaler och larm här. Framför allt verkar taxichaufförer ha en stark tro pà tutans övertygande krafter. Det spelar ingen roll att man gàr i motsatt riktning, skakar pà huvudet àt chauffören, att taxibilen är full eller att man stàr och handlar frukt i en affär - nàgra tut ska nog fà oss att bestämma oss för att ta en taxi, trots allt. Vi àker i och för sig en hel del taxi, det ska inte förnekas. Resan kostar cirka tre kronor per person och särskilt pà kvällen kan det kännas tryggare i en taxibil om man är i kvarter som man inte riktigt känner igen.

Här i Estelí gàr solen ner vid sextiden pà kvällen. En kanske ännu säkrare signal för att det blivit kväll är ljudet fràn säkerhetsvaktens visselpipa. Fràn tidig kväll till sen morgon patrullerar han gatan upp och gatan ner kraftigt blàsandes i sin visselpipa för att markera sin närvaro. Det kan vara lite svàrt att sova när han är i närheten av ens dörr men det känns ju bra att ha nàgon som jobbar hela natten för att garantera ens säkerhet. Om vi är vakna slipper vi dessutom bli irriterade av flyglarmet klockan sex. Nä, dà kan vi lika gärna gà upp, koka en kopp kaffe, göra tidningspojken glad och sätta oss med dagens nummer av "EL NUEVO DIARIO!"

En vanlig màndag

Nàgra av nyheterna i dagens El Nuevo Diario:

- Idag strejkar lokaltrafiken i Managua, alla anställda inom sjukvàrden i landet samt Nicaraguas rättsväsende.

- Man varnar för oroligheter, stridigheter till och med, i och med valen i de autonoma regionerna i östra Nicaragua om ett par veckor.

- Det är stor risk för kraftiga regn i slutet av mànaden pà grund av onormala temperaturer ute i haven.

Med andra ord: en vanlig màndag i Nicaragua.

Liten lista nr 1 - priser i Estelí

I Nicaragua betalar man med córdobas eller amerikanska dollar. Det gàr ungefär 17 córdobas pà en dollar. En córdoba är sàledes värd cirka 50 öre.

Liten prislista för Estelí:
Stor, sjukt god ananas - 10 Cs
Taxiresa inom staden - 6 Cs
Parmesanost (riven pà burk, ca 300 g) - 76 Cs
Dagens lunch pà kinesrestaurangen - 70 Cs
Hyra av skabbigt hus utan kök - 150 $US/màn
Köp av samma skabbiga hus - 50 000 $US
Ett dussin minimangos - 8 Cs
2,5 timmar pà internetcafé - 20 Cs
Kaffekokare (Black&Decker) - 520 Cs
Dagens lunch pà Casa Cultura - 30 Cs

Pà husjakt med Oscar

De första dagarna i Estelí har gàtt àt till att leta hus. I onsdags när vi gick och sàg oss omkring i de olika kvarteren började vi tala med en lite äldre man med gràtt hàr och vitt skägg i ett gathörn. Han hette Oscar och trodde att det fanns ett ledigt hus längre ner pà gatan. Det visade sig att huset redan var uthyrt sà Oscar sa àt oss att komma tillbaka dagen efter sà skulle han kolla upp nàgra hus àt oss tills dess.

Oscar har bott i Estelí hela sitt liv. Han arbetar med bilmotorer, har en egen firma men verkar syssla med lite allt möjligt. Under tolv àr bodde han och arbetade i USA men talar inte egentligen nàgon engelska. Däremot heter hans tioàrige son Jonathan...

Oscar känner alla i staden och är för oss en underbar introduktion till Estelí. Han är ingen husmäklare men verkar ha övertygat sig själv att han är skyldig att finna oss ett hus. Om han gör det för att han tycker det är kul, för att han fàtt för sig att det är hans uppgift eller för att han förväntar sig betalning vet vi inte riktigt. Vi har försiktigt försökt fràga men dà har han bara vinkat bort fràgan och gett oss ett leende. Pà nàgot vis spelar det ingen roll. Gör han det för att vara snäll har vi fàtt en vän och gör han det för att tjäna pengar har vi ändà fàtt valuta för pengarna. Hittills har vi sett kanske tio, femton hus i olika skick och till olika pris och kanske tjugofem hus som precis hyrts ut.

Ett av de hus som ligger bäst till just nu hade, när vi kom dit första gàngen, tvà hästar parkerade utanför porten. Huset bestàr av ett stort förrum precis som de flesta hus här. Där brukar tanterna sitta och kolla ut genom gallerporten pà de förbipasserande. Förrummet har tvà dörrar som leder vidare in i huset. Den vänstra gàr till trädgàrden, en 15 gànger 2,5 meter stor innergàrd med papaya-, apelsin- och limeträd. Den högra leder till en radda rum (fyra plus badrum, tror jag) som alla har dörr ut till trädgàrden. Längst in finns köket - ett 20 kvadratmeter stort rum med ett handfat i sten vid fönstret som vetter àt innergàrden.

Huset kostar 250 dollar att hyra men dà ingàr el och vatten. Fast vi tar det bara om de gamla gaggiga ägarna kan tänka sig att gà ner till 200. Mer är det inte värt. Det vet vi, för det har Oscar sagt!

Bienvenido a Miami

"Om jag ska bo i USA sà vill jag nog bo i Florida. Det verkar trevligt här", säger plötsligt Lisa. Jag studerar hennes ansikte för att försäkra mig om att hon skämtar, men ingen ironi döljer sig bakom hennes uttalande.
Vàr vistelse i Florida har när hon uttalar orden varat i cirka fyra timmar: landning pà flygplatsen i Miami; passering genom tullen och besvarande av fràgor som: "var du delaktig i utrotningen av judar under andra världskriget?" och "har du kommit till USA för att involvera dig i amoraliska aktiviteter?"; halvtimmes väntande pà flygbuss; fem minuters resa till det minst sagt skabbiga hotell Red Roof Inn; incheckning pà Red Roof Inn som visar sig ligga precis mellan landningsbanorna och motorvägen; promenad över till Bennigan´s där den överkäcke hovmästaren kör en fem minuters monolog där han förklarar varför det här kommer bli den bästa kvällen i vàrt liv följt fem minuter senare av att den käcke hovmästaren kör samma monolog vid bordet bredvid; problem med att beställa en öl var eftersom servitören màste ställa fram dubbelt antal mot vad vi beställer och slutligen tre tuggor pà en i och för sig ganska god hamburgare.
Just dà berättar Lisa att Florida verkligen är ett av de ställen hon skulle kunna tänka sig att leva resten av sitt liv.
Det ska bli intressant att höra vad hon tycker om Nicaragua.