Utflykt i Estelí

Mitt i naturen

När man bor i ett tropiskt land får man vara beredd på att få möta djur man vanligtvis inte ser och har i Sverige. Till exempel är man beredd på att det kan finnas skorpioner i ens skor på morgonen, att det är bra att använda myggnät när man sover för att inte riskera att få denguefeber eller malaria, att kackerlackor kommer upp ur golvbrunnen på kvällarna, att geccoödlor springer runt på väggarna och gör fina klickljud, att kolibrier dricker nektarvatten ur blommorna på bakgården, att gamar äter döda hundar mitt i stan och att vägskyltar varnar för stora bältdjur.

Men vissa djur går det inte att förbereda sig på. Ni ska få ta del av två sådana exempel:

Det första exemplet var när vi härom veckan besökte en "handelsträdgård" strax utanför Estelí. Vi har köpt växter och jord där tidigare och nu hade vi vägarna förbi och tänkte kolla om vi fann någon ny kul växt. Familjen är lite lustig; lite som att de hämtats från "Den sista färden" men på spanska, lite vänligare och utan banjos. Den här gången upptäckte vi, förutom växterna och alla papegojor med avklippta vingar, även två burar med underliga djur i. Mannen i familjen berättade att de ibland tar upp beställningar på djur, till exempel apor, och sedan fixar fram dem antingen från östkusten eller från skogen uppe i bergen. Nu hade de fixat fram två djur i hundstorlek som satt i varsin bur. I den första buren var det en liten, liten coyote (prärievarg tror jag att det heter på svenska). Men i den andra buren stressade ett helt obekant djur omkring:



Djuret var en "pizote" och de kallade den lilla sötnosen för "niña". Att få veta att det var en pizote gjorde oss inte mycket klokare.

Det andra exemplet var häromdagen på kontoret. Lisa var på möte och Linda, Sara och jag var de enda kvar för dagen. Plötsligt skriker Sara: "VAD ÄR DET DÄR FÖR DJUR? VAD SJUTTON ÄR DET DÄR FÖR DJUR? VAADD ÄÄÄRR DDDEEETT DÄÄRR FÖÖRR DJUUUR?!" Linda och jag skruvar på oss lite nervöst och kollar ut från vårt rum. Sara står på en stol ute i mötesrummet och pekar nervöst mot en punkt på golvet dolt för oss. "VAD ÄR DET DÄR? DET ÄR NÅGOT STORT OCH HÅRIGT. ÄR DET EN SPINDEL? ÄR DET EN FÅGELSPINDEL? VAD SJUTTON ÄR DET DÄR FÖR DJUR?" Plötsligt dyker djuret upp vid vår dörr. Linda och jag flyger upp på våra stolar och skriker: "AAAAHHHH. VAD FAAAN ÄR DET DÄR. DET DÄR ÄR DET LÄSKIGASTE JAG SETT. VAD SKA VI GÖRA? ÄR DET EN FÅGELSPINDEL, NEJ DET KAN DET INTE VARA, JAG HAR ALDRIG SETT NÅGOT LIKNANDE." Djuret som passerar vår dörrpost och fortsätter ut mot tvättrummet rör sig som en blandning mellan en padda, råtta och en spindel. Den är stor som en råtta och svart och lite hårig. Mycket försiktigt försöker jag lokalisera djuret i tvättrummet. Den fortsätter röra sig mycket underligt, klättrar på sopborsten och prasslar med löv och vi är alla tre mycket uppjagade. Jag vågar inte ge mig på att döda den utan väljer i stället att ta fram kameran. Jag lyckas ta två bilder på den innan den försvinner genom ett hål i väggen. Vi har med hjälp av förstoring av bilderna lyckats lista ut vad det var för djur. Här är en av bilderna:



Frågan är nu - vilka är djuren, tror ni? Det andra djuret har vi svaret på men vad i hela världen är egentligen en pizote?

Tvättmaskin

Tvätthögen har växt och växt ända sen vi kom tillbaka från Sverige. Vi har tvättat för hand och ni har skrattat och ifrågasatt om det verkligen blir rent att tvätta för hand i kallt vatten. Vi har försvarat handtvättandet - kanske mest för att vi inte sett någon annan utväg. För ja, det är sjukt tråkigt och mycket jobbigt att tvätta för hand. Och nej, det blir verkligen inte rent att tvätta för hand i kallt vatten.


Igår köpte vi en tvättmaskin. Vi känner att vi inte har tid över till handtvätt. Den är installerad på gästtoan på följande sätt: Maskinen har ställts bredvid duschen. Slangen som leder ut smutsvattnet har vi lagt på duschgolvet. Kontakten har satts i.

Maskinen fungerar på följande sätt: Man fyller på vatten i maskinens vänstra tunna upp till önskad nivå. Vattnet fylls på antingen genom en slang från en kran i rummet eller med hinkar som fyllts på från någon kran i huset. Tvättmedel hälls i tunnan och sist i lägger man kläderna. Därefter väljer man styrkan (stark eller normal) och hur lång tvättid man vill ha genom att vrida på en timer som går upp till femton minuter. Därefter snurrar tvätten runt runt horisontellt (inte vertikalt som på svenska maskiner) och får små duschar underifrån. När tvätten är klar ska den sköljas. Då vrider man först på ett reglage för att tömma tvättunnan. När den är tömd för man över kläderna till den högra tunnan som är centrifugen och centrifugerar i upp till fem minuter. Därefter fyller man på den vänstra tunnan med rent vatten och för tillbaka tvätten dit för att sköljas. Sedan för man tvätten fram och tillbaka mellan tunnorna, tömmer vänstra tunnan och fyller på med rent vatten, centrifugerar och så vidare tills man är nöjd.

Så enkelt är det. Verkligen skönt att en tvättmaskin. Hur ska vi annars hinna med?

En vanlig lördagsförmiddag

7.35: Klockan ringer. Lite trött, men glad och spänd inför matchen mellan England-Paraguay. Första matchen i VM som jag ska få se i lugn och ro. Visst kan det vara spännande att följa matcher på kontoret via sportbladet.se men på något vis ger det något extra att ha en tv-bild till kommentarerna. Först ta mig en liten dusch och göra lite kaffe. 25 minuter räcker gott och väl. Perfekt start på dagen.

7.38: Hmm, inget vatten. Typiskt. Okej, får väl skippa duschen. Konstigt, har lyset gått på toaletten också. Ja, ja, skit samma, jag går till köket och gör mig en kopp kaffe.

7.40: Men vad nu då? Kaffekokaren går inte igång! Strömmen har gått! Inget kaffe till matchen!

7.41: Aaaaaaaaaaargghh! Inser att ingen ström betyder ingen tv. NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄJJJ!

7.42: Sitter i gungstolen framför tv:n. Trycker på on/off-knappen på fjärrkontrollen. Inget händer. Såklart. Ett oförklarligt pipande hörs utifrån som det alltid gör när strömmen har gått.

7.43: Stirrar tomt in i tv-apparaten och trycker på on/off-knappen på fjärrkontrollen utan egentligt hopp om att nåt ska hända.

7.55: (Se 7.43 ovan)

8.02: Stirrar fortfarande tomt in i tv-apparaten och trycker på on/off-knappen på fjärrkontrollen utan egentligt hopp om att nåt ska hända och tänker: "Nu har matchen börjat..."

8.15: Får min första lilla kris i mitt förhållande till Nicaragua.

8.25: Känner mig lite ledsen men får tröst av Lisa som spelar vändtia med mig och på så vis får en timme att gå. Pipandet utifrån fortsätter

9.25: Inser plötsligt att Sverige-matchen är i fara! Panik! Får min första större kris i mitt förhållande till Nicaragua.

9.30-10.43: Ringer till Sara och diskuterar strategier. Våra röster är darriga och vi båda har nära till tårar. Sara går in till sin granne Lesther (min lagkamrat i Vida) och frågar om han vet vilka barer som har bensinmotorer till elen samt en tv-apparat. Lesther säger Don Pollo och jag springer genast över till Don Pollo som är helt igenbommat - enda gången man vill att de ska vara öppna. Kerstin ringer och säger att elbolaget meddelat att elen kommer tillbaka först klockan 16. Lisa ringer till Linda som får i uppdrag att kolla hotellet Vuela vuela. Kerstin ringer ett par bensinmackar. Sara kommer och hämtar upp mig och vi springer förbi baren Titanic, hotellet El Moderno och restaurangen El Cohifer - igenbommat, ingen motor, igenbommat. Kerstin kollar taxipriser till närliggande staden Condega. Jag ringer till elbolaget och frågar om det finns el i någon närliggande by eller stad. Får svaret att elen är borta i hela regionen men att felet kommer att åtgärdas under morgonen. Litet hopp. Sara och jag springer till kontoret och Sara ringer till konferensstället Coallitlán som säger att de har bensinmotor och att de kanske kan få igång den lagom till matchen men att vi måste köpa bensin och ta med. Kerstin säger att det går att hyra bilbatteri på någon mack och koppla tv:n till det. Kaos, men lösning verkar möjlig.

10.44: Surr hörs plötsligt från kontorets faxmaskin. Elen har kommit tillbaka! Skrik av glädje och lättnad.

11.00: Svenskarna kommer ut på planen. De ser laddade ut. "Tråkigt att inte Kim spelar", "Ljungberg har visst varit i kanonform", "Heja Zlatan!", "Är det någon som vill ha coca cola?", "Var är Kerstin?". Humöret är på topp i gruppen. Morgonens dåliga humör och psykiska ansträngningar är som bortblåsta.

12.55: Antiklimax.


Nicaraguas vm-tipsgäng: Linda, Lisa, Jonas K, Sara Sv

El Chele inte längre så vit

Det gick bra för Deportivo Vida under maj. Laget vann alla sina matcher och avancerade till femte plats i serien. Så Vida verkar inte ha saknat mig så mycket. Därför var det skönt att vara tillbaka i söndags och trycka in två strutar i 5-0-segern mot de sjundeplacerade motståndarna. Extra skönt var att motståndarlaget kom från Don Pollo (Herr Kyckling), baren som ligger mittemot vårt hus och som håller oss vakna varje natt med sitt supande, musikande och skrikande. (Som en extra spik i kistan för Don Pollo har regnet börjat falla. Det kommer på framför allt på nätterna och dånet då det slår mot taket stänger det ute en hel del av oväsendet från baren.)

Mindre skönt var det på söndagskvällen. Eftersom jag hade glömt smörja in min kropp med solskydd inför matchen var mitt ansikte, mina armar, min nacke och mina knän duktigt och lustigt röda. Ont gjorde det också. Det gör faktiskt fortfarande lite ont.

Av någon konstig anledning har jag ont i hela kroppen. Det är första gången jag fått träningsvärk i biceps, njurar och nacke av att spela fotboll. Kanske är det dags att börja träna lite i veckorna också. Lisa har faktiskt övertalat mig att följa med på gym imorgon bitti innan jobbet. Det kostar femton córdobas (sju kronor) per tillfälle. Men jag är lite rädd för såna där moderna gymmaskiner, så vi får se vad det blir av träningen.

Duktig kille

I torsdags kväll var det fest hemma hos ambassadör Eva. Sverige skulle fira nationaldag och alla i Nicaraguas diplomatvärld var där, klädda i svarta kostymer och dyra klänningar. De svenska biståndsarbetarna i Nicaragua var också där, klädda i linnebyxor och kortärmade skjortor eller lite mindre dyra klänningar.

Med på kalaset var också Mikael Wiehe som sjöng och spelade låtar från förr (tja, vad skulle han annars spela?).

Strax innan Mikael skulle börja underhålla utspelades följande scen i den enorma entréhallen:

(Ambassadör Eva småpratar med Jonas Knutell om broschyren som Jonas gjort åt Eva inför nationaldagsfirandet)
Ambassadör Eva: Hallå Mikael! (Mikael kommer gående mot Eva) Det här är Jonas Knutell. Jonas, Mikael Wiehe!
Mikael Wiehe (ointresserad): Hej.
Jonas Knutell (intresserad): Hej hej!
Ambassadör Eva: Det är Jonas som har gjort broschyren som jag visade som vi ska dela ut idag.
Mikael Wiehe (vänder sig från Jonas): Duktig kille (torr, atonal röst). Du, Eva, jag skulle behöva lite belysning där uppe på scenen.
Ambassadör Eva: Oj, ja, ja visst!
(Ambassadör Eva och Mikael Wiehe går ut från hallen, Mikael utan en blick mot Jonas och Eva som ursäktar sig för att hjälpa Mikael)
Jonas Knutell: Öh?

Några timmar senare var festen slut. Diplomaterna hade gått hem för länge sen och biståndsarbetarna och Mikael Wiehe passade på in i det sista att ta för sig av gratisspriten och snittarna.

Jonas Knutell var nöjd med sin kväll. Han hade ätit minst tjugofem snittar och druckit tre glas vin och ett par öl (allt betalat av hans vänners skattemedel). Och viktigast av allt: Mikael Wiehe hade kallat honom duktig kille!