El Chele inte längre så vit

Det gick bra för Deportivo Vida under maj. Laget vann alla sina matcher och avancerade till femte plats i serien. Så Vida verkar inte ha saknat mig så mycket. Därför var det skönt att vara tillbaka i söndags och trycka in två strutar i 5-0-segern mot de sjundeplacerade motståndarna. Extra skönt var att motståndarlaget kom från Don Pollo (Herr Kyckling), baren som ligger mittemot vårt hus och som håller oss vakna varje natt med sitt supande, musikande och skrikande. (Som en extra spik i kistan för Don Pollo har regnet börjat falla. Det kommer på framför allt på nätterna och dånet då det slår mot taket stänger det ute en hel del av oväsendet från baren.)

Mindre skönt var det på söndagskvällen. Eftersom jag hade glömt smörja in min kropp med solskydd inför matchen var mitt ansikte, mina armar, min nacke och mina knän duktigt och lustigt röda. Ont gjorde det också. Det gör faktiskt fortfarande lite ont.

Av någon konstig anledning har jag ont i hela kroppen. Det är första gången jag fått träningsvärk i biceps, njurar och nacke av att spela fotboll. Kanske är det dags att börja träna lite i veckorna också. Lisa har faktiskt övertalat mig att följa med på gym imorgon bitti innan jobbet. Det kostar femton córdobas (sju kronor) per tillfälle. Men jag är lite rädd för såna där moderna gymmaskiner, så vi får se vad det blir av träningen.