Duktig kille

I torsdags kväll var det fest hemma hos ambassadör Eva. Sverige skulle fira nationaldag och alla i Nicaraguas diplomatvärld var där, klädda i svarta kostymer och dyra klänningar. De svenska biståndsarbetarna i Nicaragua var också där, klädda i linnebyxor och kortärmade skjortor eller lite mindre dyra klänningar.

Med på kalaset var också Mikael Wiehe som sjöng och spelade låtar från förr (tja, vad skulle han annars spela?).

Strax innan Mikael skulle börja underhålla utspelades följande scen i den enorma entréhallen:

(Ambassadör Eva småpratar med Jonas Knutell om broschyren som Jonas gjort åt Eva inför nationaldagsfirandet)
Ambassadör Eva: Hallå Mikael! (Mikael kommer gående mot Eva) Det här är Jonas Knutell. Jonas, Mikael Wiehe!
Mikael Wiehe (ointresserad): Hej.
Jonas Knutell (intresserad): Hej hej!
Ambassadör Eva: Det är Jonas som har gjort broschyren som jag visade som vi ska dela ut idag.
Mikael Wiehe (vänder sig från Jonas): Duktig kille (torr, atonal röst). Du, Eva, jag skulle behöva lite belysning där uppe på scenen.
Ambassadör Eva: Oj, ja, ja visst!
(Ambassadör Eva och Mikael Wiehe går ut från hallen, Mikael utan en blick mot Jonas och Eva som ursäktar sig för att hjälpa Mikael)
Jonas Knutell: Öh?

Några timmar senare var festen slut. Diplomaterna hade gått hem för länge sen och biståndsarbetarna och Mikael Wiehe passade på in i det sista att ta för sig av gratisspriten och snittarna.

Jonas Knutell var nöjd med sin kväll. Han hade ätit minst tjugofem snittar och druckit tre glas vin och ett par öl (allt betalat av hans vänners skattemedel). Och viktigast av allt: Mikael Wiehe hade kallat honom duktig kille!