Den 16 juli 1979 vann sandinisterna kampen om Estelí. Det firar vi estelianer varje år med pompa och ståt. Och viktigast av allt: vår ledare, comandante Daniel Ortega, tillika presidentkandidat för sandinistpartiet FSLN för sjuttifjärde gången, kommer till stan.

Liksom alla andra år förberedde vi hans ankomst. Klädde oss i röd-svart, trimmade cyklarna, putsade cowboybootsen och övade på revolutionssångerna. Och väntade …

Vi var beredda, visste tågordningen. Först cyklisterna, sen fotgängarna, därefter fordonen och till sist hästarna. Tjuvstartade några gånger, fick baskning av högtalar-killen, väntade …







En glass, cirka 35 revolutionssånger och fyra timmar efter utsatt tid började vi misströsta. Han kommer nog inte inridande längs boulevarden det här året. Stack till plazan och väntade ...

De riktigt tålmodiga fick till sist se honom på scenen. Tidningskillen hävdar till och med att comandande Daniel knackade dörr i hans barrio senare på kvällen.

Men det kommer fler chanser, redan senare i veckan ska vi fira den STORA revolutionsdagen i Managua. Kanske kommer han i tid då.

Backpacker

Hade bestamt mig for att aldrig utsatta mig for det igen. Men nu sitter jag har, pa Tranquilo Backpacker i Costa Ricas huvudstad San Jose, i en overslaf i ett rum for 8 personer och andas in alla tjugoariga travellers' passiva rok, lyssnar pa tyskar som delar med sig av upplevelser "zat wos amazing and not many touristic!" och fransktalande kanadensare i dreadlocks som spelar Jaques Brel och Green Day pa antingen gitarr eller ukulele.

Jag klarar inte av backpackers. De ar hemska. Inte som individuella personer, da ar de flesta jattetrevliga. Men som grupp ar de den varsta sorten. Sa noga med att framsta som unika (nar de i sjalva verket bara ar far som slaviskt foljer sin bibel, the Lonely Planet, och dess tips for unika upplevelser) och att gora nagot som ar "pa riktigt". De "vet" allt om hur man forhandlar om priser med taxichaffisar, vilka omraden som ar sakra, hur kulturen fungerar i landet. En del har till och med haft kontakt med den lokala befolkningen...

Alla ser likadana ut ocksa. Samma typ av shorts, samma typ av trekkingskor, samma frisyrer, samma typ av t-shirts (antingen med Che eller en san dar Quiksilver i blagratt) och alla med sin Lonely Planet i handen.

Imorse satt en kille pa hostalet och spelade poker pa den gemensamma datorn. Det ar det mest unika jag nagonsin sett en backpacker gora, tror jag.

Samtidigt som alla ar nojda att fa verka spannande och kunna beratta om sina aventyr nar de kommer hem, sa gar alla omkring och ar frustrerade over att de innerst inne vet att de bara foljer en valsnitslad stig genom de lander de besoker.

Och jag vet vad jag talar om, jag har varit en av dom. Det ar val darfor det ar sa jobbigt att vara tillbaka. For jag antar att jag fortfarande har en del av det dar kvar i mig...

Liten nica-engelsk ordlista

I Nicaragua använder man engelska låneord ganska friskt. Här är några favoriter:

Grai fu - grapefrukt
Mitin - möte
Pocicle - isglass

För att inte tala om:
Rai - lift (ride)
Jonron - homerun

Bad hair day

Det började med att trimmern inte fungerade. Fel volttal eller nåt sånt.

Så jag tänkte att jag kan väl låta håret växa lite och kanske klippa mig hos någon frisör? Här i Nicaragua är det ju så billigt att gå till frisören.

Så fort jag bestämt mig för att anlita en frisör upptäckte jag att grannen mittemot har en frisersalong. Märkligt, den hade jag inte sett förut. Men vad trevligt, klippa sig hos grannen. Kul att få lära känna människorna omkring sig.

Jag gick över gatan och satte mig i stolen. Det kan ha varit mitt livs misstag.

Min granne hårfrisörskan är i och för sig en jättetrevlig liten tant, men hon är den sämsta hårfrisör jag någonsin drabbats av. Resultatet av hennes klippningar blir sämre än det brukade bli när man anlitade fulla killkompisar på gymnasiet. Hon klipper snabbt och slarvigt och rakar bort på fel ställen runt öronen. Hon kan inte klippa så kort som jag vill eftersom "tjockleken på fingrarna bestämmer hur kort det kan bli". Håret ligger i olika kantiga lager uppe på huvudet och när jag ber henne att putsa till lite där det är ojämnt klipper hon av tussar där hon redan klippt för mycket och säger: "oh, vad fint, superfint, du blir jättesnygg!".

Jag vet inte vad jag ska göra nu. Tre gånger har jag klippt mig hos henne och var gång har det blivit sämre. Varje gång har jag tackat och sagt att jag är nöjd - rädd för att hon ska förvärra skadorna på mitt huvud. Jag vågar inte gå till någon annan frisör; det skulle kunna sabba grannsämjan. Och det är så trevligt att få ett leende och få ropa "Adioooos" när man passerar hennes hus. Vad ska jag göra?

Posten i Estelí

Jag skulle sätta Estelís postkontor på prov och skicka ett par tofflor till Sverige. Svårighetsnivå på uppdraget uppskattades till någonstans mellan låg till medel, men i Estelí kan man bli förvånad.

Vid ett tredje försök lyckades jag i alla fall få iväg tofflorna:

Framme vid lucka tre av tre (Gäller att pricka rätt lucka annars får man inget gehör för sitt ärende):

- Vad är det i kuvertet? (Händer känner över hela kuvertet)
- Skor.
- Hurdå skor? (En hand letar sig ned i det öppna kuvertet o känner runt)
- Tja, typ tofflor.
- Sandaler? (Tveksamt uttryck i ansiktet, handen kvar i kuvertet)
- Ja, det kan man säga. Sandaler.
- Av läder eller tyg?
- Jaaa… Det är läder som är broderat med små pärlor.
- Jaha. (Väger kuvertet).

(Här bör anmärkas att ingen av den här informationen tar sig från kassörskan till någon form av anteckning, verkar mest vara hennes nyfikenhet som driver undersökningen.)

Faktura skrivs som ska betalas i lucka två.

Jag börjar försiktigt slicka igen kuvertet, fast jag känner liksom på mig att jag gör något fel …

- NEEEJ! Med KLISTER!!!! ”DALE PEGA, DALE PEGA”!!!
- Okej, okej …

Slutar slicka o börjar klistra igen kuvertet med klistertuben som hon ger mig.

Det kostar 108 cordobas(50 SEK) att skicka tofflorna. Posten i Estelí kan bara uppbringa 1-cordobasfrimärken.

Jag börjar dutta de 108 frimärken på den fuktiga postsvampen o funderar på hur de överhuvudtaget ska få plats på kuvertet.

- NEEEJ!! ”DALE PEGA, DALE PEGA”!!! KLISTER!! (Hög gäll ton, nästan på gränsen till aggressiv)
- Okej, okej …

Tyst som en mus klistrar jag frimärke efter frimärke på kuvertet, de får precis plats om man använder alla tomma ytor på fram- och baksida. Och funderar: varför har de torkeklister på frimärken och postsvamp om man ändå inte får använda dem?

Ta sig vatten över huvudet

Ett hett tips för alla som bor i Nicaragua:

- Ha alltid en hink med reservvatten hemma ifall du skulle råka komma hem jättesvettig från ett cykelpass på gymet kvart i åtta på morgonen och det inte finns något vatten i kranarna och det bara är en halvtimme kvar tills du har möte på jobbet. Alternativt se till att dela rum med en kollega utan luktsinne.

Eller gör som jag och kombinera de båda!