Backpacker

Hade bestamt mig for att aldrig utsatta mig for det igen. Men nu sitter jag har, pa Tranquilo Backpacker i Costa Ricas huvudstad San Jose, i en overslaf i ett rum for 8 personer och andas in alla tjugoariga travellers' passiva rok, lyssnar pa tyskar som delar med sig av upplevelser "zat wos amazing and not many touristic!" och fransktalande kanadensare i dreadlocks som spelar Jaques Brel och Green Day pa antingen gitarr eller ukulele.

Jag klarar inte av backpackers. De ar hemska. Inte som individuella personer, da ar de flesta jattetrevliga. Men som grupp ar de den varsta sorten. Sa noga med att framsta som unika (nar de i sjalva verket bara ar far som slaviskt foljer sin bibel, the Lonely Planet, och dess tips for unika upplevelser) och att gora nagot som ar "pa riktigt". De "vet" allt om hur man forhandlar om priser med taxichaffisar, vilka omraden som ar sakra, hur kulturen fungerar i landet. En del har till och med haft kontakt med den lokala befolkningen...

Alla ser likadana ut ocksa. Samma typ av shorts, samma typ av trekkingskor, samma frisyrer, samma typ av t-shirts (antingen med Che eller en san dar Quiksilver i blagratt) och alla med sin Lonely Planet i handen.

Imorse satt en kille pa hostalet och spelade poker pa den gemensamma datorn. Det ar det mest unika jag nagonsin sett en backpacker gora, tror jag.

Samtidigt som alla ar nojda att fa verka spannande och kunna beratta om sina aventyr nar de kommer hem, sa gar alla omkring och ar frustrerade over att de innerst inne vet att de bara foljer en valsnitslad stig genom de lander de besoker.

Och jag vet vad jag talar om, jag har varit en av dom. Det ar val darfor det ar sa jobbigt att vara tillbaka. For jag antar att jag fortfarande har en del av det dar kvar i mig...