Kära Lisa!

Det har hänt mycket här medan du varit borta.

Först var det internationell fotboll. Costa Ricas bästa klubblag Saprissa, med sex vm-spelare, kom hit och skulle vinna med tvåsiffrigt över Real Estelí, men vårt ”El tren del norte” gjorde en bragdmatch och klarade 1-1.

Därefter kom cirkusen till stan. Cirkus ”Los Teletubis” utlovade akrobatik, clowner, kända figurer och vilda djur. Jag gick med Cruz Delia och hennes familj. Cruz Delias kompis Arelis var också med. För småkillarna och mig var det första gången vi var på cirkus, såvitt vi kunde minnas. Marcos, Carlitos och jag tyckte akrobaterna var bäst, medan lille Lennar gillade de dansande teletubbies-figurerna. Clownerna var också ganska roliga, men det var svårt att höra vad de sa, eftersom strömmen hade gått i stan och cirkusen var tvungen att driva lamporna med bensinmotor. Cruz Delia tyckte det var som roligast när clownen, som kallade sig Shakira och hade två ballonger som skinkhalvor under kjolen, pekade på mig och sa: ”Där är min man, Alejandro Sanz”.

Innan cirkusen kom Cruz Delia och familjen förbi på en snabb kopp te och kollade in hur vi skött vårt land sen Martín och Cruz Delia var här och rensade och hjälpte till att odla för ett par månader sen. Martín blev ganska imponerad. Det är nämligen så att vår vattenmelonplanta har börjat ge frukt – en som är i tomatstorlek och en i vindruvsstorlek. Även gurkorna är bra på gång och som om inte det var nog har tomaterna börjat sätta fart och veraneron har börjat blomma igen. Basilikan är helt enorm, så glöm inte att köpa med pinjenötter och parmesan så att vi kan göra pesto.

I måndags började jag en spanskkurs och jag tänker läsa ungefär en dag i veckan. Sen du åkte har jag varit på gymmet tre gånger och spelat fotboll tre gånger. Idag var jag på ambassaden och röstade på FI och på lördag ska jag gå ut med Lenín, Lésther och några andra i laget. Vi lär väl hamna på Studio 54, kan jag tänka. Jag ska försöka ta det lugnt så att jag orkar städa och tvätta på söndagen.

Det var nog allt för tillfället! Ses på måndag!

Puss!

Lisa, läs inte det här!

- Så, har ni haft inbrott än, då?

Frågan kommer från Manuel, den trevlige granngubben som brukar stå ute på gatan vid ett rangligt träbord och sälja frukt. Det är lördag eftermiddag. Tidigare under veckan har jag sagt att han gärna får titta förbi om han vill ha lite guanábanas från vårt träd på baksidan. Nu är Manuel här men några mogna guanábanas kan vi inte hitta i trädet.

- Så, har ni haft inbrott än, då? Han, gringon som bodde här innan, hade ju en hel del inbrott. Det var ju därför han flyttade. Men ni har inte haft nåt än?

Frågan hade kunnat komma vid en lämpligare tidpunkt. Jag hade nätt och jämnt hämtat mig från kvällen innan då jag upptäckte en enorm spindel i taket ovanför sängen i vårt sovrum. Spindelns kropp var stor och brun och benen var tjocka och håriga. En sån spindel som i James Bond-filmer signalerar säker och mycket plågsam död.

Spindeln kröp en bit ner från taket och satte sig högt upp på en av garderobsdörrarna. Min puls hade gått upp ordentligt och jag kände mig riktigt rädd. Jag tog upp en tidning och försökte samla mig för att drämma till odjuret. Nej, en tidning, det går ju inte... Jag började leta efter hammaren för att vara säker på att ett slag skulle räcka. Snabbt övergav jag hammaridén eftersom jag kände att det krävde för stor precision och gjorde mig sårbar. Jag var ju ensam i huset och ett bett från det här monstret skulle med stor säkerhet göra mig förlamad och därmed helt hjälplös. Jag förstod att jag måste skydda mig så jag hämtade min stora luvtröja. Efter att noggrannt ha skakat och undersökt den, satte jag den på mig, drog luvan över huvudet och snörde åt ordentligt. Nu var jag redo för kamp! Jag hämtade ett kollegieblock, eftersom det var både stort och hårt, och ställde mig snett nedanför spindeln. Därefter siktade jag. I en minut. Eller kanske två... eller tre... Till slut tog jag ett djupt andetag och hoppade upp och drämde till ordentligt och tog vettskrämd ett steg åt sidan för att undvika att spindeln ramlade på mig. När jag tittade upp satt spindeln kvar, lite ihopkurad, för att sedan räta ut benen och börja traska upp mot taket igen. NEEEJJJ! FAAANN!

I panik springer jag efter kackerlacksgiftet och ger spindeln två ordentliga duschar. Giftet är av det slag att en liten droppe får en kackerlacka att skrika av smärta och lägga sig på rygg och dö inom tio sekunder. Men spindeln, den bara fortsätter traska vidare över taket. Jag ger spindeln ännu en dusch och nu börjar den bli lite desorienterad. Problemet är bara att den springer bort och börjar cirkulera omkring precis ovanför min huvudkudde i sängen. Där vill jag inte spruta det här giftet och där vågar jag inte drämma till spindeln. Efter tio minuters spänd väntan rör sig monstret bort mot väggen igen och jag lyckas ge den en fjärde dusch, varpå den trillar ner och får sig en sista smäll med kollegieblocket.

Spindeln är mos och kastad i soporna, men jag är rejält skärrad. Och som sagt, jag har nätt och jämnt återhämtat mig från spindeläventyret när Manuel kommer över på besök och frågar:

- Så, ni har inte haft inbrott än, alltså? Nähänä, men gringon innan hade ju flera inbrott. Dom brukade klättra upp för min vägg här och gå över mitt tak och hoppa in på er terrass. Dom var inne i huset också. Det var därför som gringon satte upp den här taggtråden. Men det stoppade inte bovarna. Sista gången försökte dom stjäla en cykel, men när dom skulle smita över mitt tak så... ja, mitt tak är inte så bra... ramlade dom rakt igenom och hamnade i vårt vardagsrum. Vi höll fast dom tills polisen kom, men dom släpptes fria eftersom dom var minderåriga... Jaha, ja, hur som helst, jag får komma tillbaka sen när frukterna har mognat. Ha det så bra, Jonás, vi ses!

Mediebevakning 2

Förra veckans tidningsgenomgång bjöd på följande toppnyheter:

”Narco libre por hemorroide” (Knarklangare fri på grund av hemorrojd)

samt bilden på en till synes frisk Fidel i inget mindre än en röd, vit och blå Adidas-overall! Fotot har skapat stor debatt här på alltomminmango-redaktionen. Är det på riktigt eller är det ett fotomontage? Ska han på husvagnssemester? Har han fått ett sponsorkontrakt med Adidas i 80-årspresent? Var det den här bilden som fick Chavez att skynda sig över till sin gamle vän med en röd skjorta i present? Har Fidel verkligen repat sig efter operationen?

Mediebevakning

Anledningen till att jag på bio står ut med godispåsprassel och irriterande och feltajmade skratt är att filmduken är så stor och att ljudet är så mycket bättre än på tv:n hemma. Men när samma fåniga skratt är det enda som hörs och filmskärmen inte är större än tolv tum, då är det svårare att uthärda.

I helgen var jag ensam i Estelí. Under veckan hade jag känt mig trött och omotiverad på kontoret. Jag såg fram mot helgen och hade tänkt passa på att ligga i vår superfina och underbart sköna hängmatta och läsa och slappa, men av någon anledning hamnade jag framför tv:n. Och där fastnade jag.

Det började med premiären av engelska ligan i fotboll vid niotiden på lördagsmorgonen. Matchen Arsenal-Aston Villa följdes av en Real Madrid-match, som följdes av ett par sitcoms, som följdes av några timmars planlöst zappande, som följdes av en ny Premier League-match. Sådär fortsatte det till framåt kvällen då en mycket påtaglig känsla av tomhet hade infunnit sig i min kropp och skalle. Jag bestämde mig för att om jag nu nödvändigtvis måste förlora hela dagen framför en bildskärm, kan jag lika gärna se den nya Stålmannen-filmen som jag köpte för någon månad sen av en gatuförsäljare. I Nicaragua säljs inga original. Filmbutikerna utgörs till hundra procent av piratkopierade filmer som kostar 20-25 kronor styck.

Jag stoppade in Superman-skivan i min lilla iBook och började hoppas på en trevlig filmstund. Ligga i sängen i vårt mörka sovrum med hörlurar och helt ostört få se lite superhjälte-film skulle åtminstone ta bort lite av dagens meningslöshet.

Första tecknet på att filmstunden inte skulle bli så underbar var att filmen verkade vara en lågupplöst version av en kopia av något som någon filmat med en mycket dålig videokamera på en biograf någonstans i Nordamerika. Bilden var kornig och suddig och ljudet tunt och ihåligt. Först tänkte jag att det inte spelade så stor roll, det kunde vara skojigt att se filmen ändå. Det var då skratten började. Finnigt och grabbigt tonårsskratt precis intill kameramikrofonen (Vad är det som är så roligt med att Lex Luthor tar av sig sin peruk?) Jag stängde av filmen och lyckades så småningom somna efter att ha tittat några minuter på Saturday Night Live.

På söndagen började det om. Manchester United-Fulham på morgonen innan jag stack iväg på en tvåtimmars paus från tv:n för att själv spela match. Tillbaka till tv:n och Everybody loves Raymond, golf (!), Chelsea-Man City, lite nyheter, lite mer sitcom och lite mer nyheter. Därefter bestämde jag mig för att ge en annan piratkopia en chans. En spansk film, Princesas, som lät intressant. Den här gången slapp jag skratten – biografen måste ha varit tom – och hade precis börjat vänja mig vid att alla personer var supersmala och hade utdragna Coneheads-ansikten när filmen slutade fungera.

Om ni vill får ni gärna ringa Antipiratbyrån eller vad de heter och tipsa dem om Nicaragua; piratkopierarna här har fått sin chans. Under tiden ska jag slänga ut vår tv.

El och vatten

Det stora ämnet i nicaraguansk media den senaste tiden har varit elen. Eldistributören, det spanska Unión Fenosa, är hatad av alla. De har höjt priserna men klarar inte av att förse folket med el. 8 timmar om dagen utan ljus och ström är vanligt.

Som om inte det var nog jobbigt att inte ha ström till kylskåpet och ljus på kvällen, så medför elavbrotten att ingen får något vatten heller. Många gånger har vi förbannat oss själva för att inte ha tagit hand om disken medan det fanns vatten.

Häromdagen, vid lunch ungefär, försvann vattnet utan att elen hade gått. Det händer också titt som tätt och var inget vi brydde oss så mycket om. Konstigt nog hade det inte kommit tillbaka på kvällen. Det brukar det göra.

Morgonen efter var det fortfarande borta. Det längsta avbrottet hittills. På lunch gick jag hem från jobbet för att kolla om vattnet kommit eller inte. Det hade det inte. Men när jag frågade grannen sa hon att vattnet rann som det skulle ur deras kranar. Konstigt, varför bara hos oss?

I en av kökslådorna fann jag våra tre senaste kvitton på att vi betalat för vattnet och gick till vattenbolaget Enacal: "Ursäkta, men vi har inget vatten hemma, och kolla, vi har betalat de senaste månaderna. Hur kan det komma sig?"

Enacal-mannen börjar ögna genom sin stora pärm och säger vänligt: "Åh, vi har stängt av ert vatten."

"Men varför det? Vi har ju betalat räkningarna."

"Jaha, ja, där ser man, ja då får vi sätta på vattnet igen!"

"Men varför stängde ni av det från första början?"

"Tja, Posten där ni betalade kanske inte har informerat oss om det. Vad vet jag?"

"Men brukar ni inte komma med en påminnelse eller åtminstone varna innan ni stänger av vattnet?"

Enacalmannen svarar lite osäkert: "Jo, hrmm... eller... ibland"

"Jaha, tack då."

"Hejdå!"

Flygterror

Nyheterna om terrorplanerna har skakat om oss lite här i Nicaragua. Med tanke på att vi här nästan alltid flyger mellan Miami och London för att ta oss till och från Sverige känns det mycket obehagligt att höra om terroristernas planer.

Dessutom var jag nyss med om en flygupplevelse som närmast liknar terror. Terroristerna i det här fallet kallar sig Air Madrid och är en spansk variant (med allt vad det innebär) av Ryan Air.

Förra veckan kom jag hem från en tvåveckors semester i Spanien. Jag hade valt att åka med Air Madrid för att spara någon tusenlapp. De har hyfsat billiga flyg mellan San José, Costa Rica, och Madrid, Spanien, och jag tänkte att det kan vara värt att ta bussen ner till San José och flyga därifrån.

Det första problemet med den planen var att det innebar att jag var tvungen att passera tullen mellan Nicaragua och Costa Rica två gånger. Det kostar att åka in och ut ur dessa länder och det gick väl sammanlagt en 50 dollar bara på det.

Det andra problemet med planen var att jag inte kände till att Air Madrid är ONDA. Flyget till Madrid var 5 timmar försenat vilket innebar att jag missade mitt anslutningsplan till Barcelona med Iberia (som jag trott var ondast i Spanien tills nu). Air Madrid hjälpte inte till att meddela detta till Iberia och påstod till och med att de inte hade något ansvar för förseningen. Jag fick köpa en ny biljett till Barcelona och förlorade 1200 kronor. Min incheckade väska fick jag tillbaka i Barcelona med en två decimeters reva längs ena sidan.

På väg hem två veckor senare skulle planet lämna Madrid 12.00. Klockan tio stod jag på Madrids flygplats och försökte hitta information om mitt plan på skärmarna. Ingenting. I flygplatsinformationen berättade de vänligt att planet var minst 6 timmar försenat och att jag skulle gå till Air Madrids monter för mer info.

Tjejen i Air Madrid-luckan sa att planet tidigast lyfter klockan 19.00 men att jag kunde checka in i disk nummer 235 redan nu och få en gratis lunch i väntan.

Från disk nummer 235 ser jag en mellan 90 och 100 meter lång kö och undrar om jag verkligen måste ställa mig i den. Jag frågar en i Air Madrids personal som säger att jag absolut måste börja köa eftersom de kommer stänga incheckningen snart. Men, försöker jag, kön är ju jättelång, det kommer ta flera timmar. Nej, säger kvinnan, du måste börja köa nu.

Klockan 16.00 kommer jag fram till disk nummer 235. Jag checkar in min lätt trasiga väska och får mitt boardingkort. Nästan. Plötsligt rycker kvinnan i disken tillbaka boardingkortet och frågar om jag har en utresebiljett från Costa Rica. Nej, säger jag, jag ska köpa en bussbiljett när jag landar i San José. Tyvärr, då får du inte åka, säger hon. Costaricanska regeringens regler.

Jag hänvisas till Corte Inglés resebyrå längre bort på flygplatsen, där jag kan köpa en avbokningsbar flygbiljett ut ur Costa Rica. Jag köper en sådan och får efter köpet reda på att Corte Inglés behåller en administrationsavgift på 60 euros efter avbokning.

Klockan 19 går jag till min gate för att gå på planet. En röst ur högtalarna säger att planet till Costa Rica är försenat ytterligare på grund av tekniska problem. En uppretad folkmassa börjar kasta saker på Air Madrids personal som hotar med att ringa polisen. Folkmassan säger: gör det ni, det är dags att ni buras in, era skurkar! Guardia Civil anländer till gaten.

Klockan 23 lyfter planet. I tullen i San José frågar de inget om en eventuell utresebiljett. Slutnotan säger att resan blev ungefär 35 timmar längre och tusen kronor dyrare än om jag hade tagit det lite dyrare alternativet.