Mediebevakning

Anledningen till att jag på bio står ut med godispåsprassel och irriterande och feltajmade skratt är att filmduken är så stor och att ljudet är så mycket bättre än på tv:n hemma. Men när samma fåniga skratt är det enda som hörs och filmskärmen inte är större än tolv tum, då är det svårare att uthärda.

I helgen var jag ensam i Estelí. Under veckan hade jag känt mig trött och omotiverad på kontoret. Jag såg fram mot helgen och hade tänkt passa på att ligga i vår superfina och underbart sköna hängmatta och läsa och slappa, men av någon anledning hamnade jag framför tv:n. Och där fastnade jag.

Det började med premiären av engelska ligan i fotboll vid niotiden på lördagsmorgonen. Matchen Arsenal-Aston Villa följdes av en Real Madrid-match, som följdes av ett par sitcoms, som följdes av några timmars planlöst zappande, som följdes av en ny Premier League-match. Sådär fortsatte det till framåt kvällen då en mycket påtaglig känsla av tomhet hade infunnit sig i min kropp och skalle. Jag bestämde mig för att om jag nu nödvändigtvis måste förlora hela dagen framför en bildskärm, kan jag lika gärna se den nya Stålmannen-filmen som jag köpte för någon månad sen av en gatuförsäljare. I Nicaragua säljs inga original. Filmbutikerna utgörs till hundra procent av piratkopierade filmer som kostar 20-25 kronor styck.

Jag stoppade in Superman-skivan i min lilla iBook och började hoppas på en trevlig filmstund. Ligga i sängen i vårt mörka sovrum med hörlurar och helt ostört få se lite superhjälte-film skulle åtminstone ta bort lite av dagens meningslöshet.

Första tecknet på att filmstunden inte skulle bli så underbar var att filmen verkade vara en lågupplöst version av en kopia av något som någon filmat med en mycket dålig videokamera på en biograf någonstans i Nordamerika. Bilden var kornig och suddig och ljudet tunt och ihåligt. Först tänkte jag att det inte spelade så stor roll, det kunde vara skojigt att se filmen ändå. Det var då skratten började. Finnigt och grabbigt tonårsskratt precis intill kameramikrofonen (Vad är det som är så roligt med att Lex Luthor tar av sig sin peruk?) Jag stängde av filmen och lyckades så småningom somna efter att ha tittat några minuter på Saturday Night Live.

På söndagen började det om. Manchester United-Fulham på morgonen innan jag stack iväg på en tvåtimmars paus från tv:n för att själv spela match. Tillbaka till tv:n och Everybody loves Raymond, golf (!), Chelsea-Man City, lite nyheter, lite mer sitcom och lite mer nyheter. Därefter bestämde jag mig för att ge en annan piratkopia en chans. En spansk film, Princesas, som lät intressant. Den här gången slapp jag skratten – biografen måste ha varit tom – och hade precis börjat vänja mig vid att alla personer var supersmala och hade utdragna Coneheads-ansikten när filmen slutade fungera.

Om ni vill får ni gärna ringa Antipiratbyrån eller vad de heter och tipsa dem om Nicaragua; piratkopierarna här har fått sin chans. Under tiden ska jag slänga ut vår tv.