Lisa, läs inte det här!

- Så, har ni haft inbrott än, då?

Frågan kommer från Manuel, den trevlige granngubben som brukar stå ute på gatan vid ett rangligt träbord och sälja frukt. Det är lördag eftermiddag. Tidigare under veckan har jag sagt att han gärna får titta förbi om han vill ha lite guanábanas från vårt träd på baksidan. Nu är Manuel här men några mogna guanábanas kan vi inte hitta i trädet.

- Så, har ni haft inbrott än, då? Han, gringon som bodde här innan, hade ju en hel del inbrott. Det var ju därför han flyttade. Men ni har inte haft nåt än?

Frågan hade kunnat komma vid en lämpligare tidpunkt. Jag hade nätt och jämnt hämtat mig från kvällen innan då jag upptäckte en enorm spindel i taket ovanför sängen i vårt sovrum. Spindelns kropp var stor och brun och benen var tjocka och håriga. En sån spindel som i James Bond-filmer signalerar säker och mycket plågsam död.

Spindeln kröp en bit ner från taket och satte sig högt upp på en av garderobsdörrarna. Min puls hade gått upp ordentligt och jag kände mig riktigt rädd. Jag tog upp en tidning och försökte samla mig för att drämma till odjuret. Nej, en tidning, det går ju inte... Jag började leta efter hammaren för att vara säker på att ett slag skulle räcka. Snabbt övergav jag hammaridén eftersom jag kände att det krävde för stor precision och gjorde mig sårbar. Jag var ju ensam i huset och ett bett från det här monstret skulle med stor säkerhet göra mig förlamad och därmed helt hjälplös. Jag förstod att jag måste skydda mig så jag hämtade min stora luvtröja. Efter att noggrannt ha skakat och undersökt den, satte jag den på mig, drog luvan över huvudet och snörde åt ordentligt. Nu var jag redo för kamp! Jag hämtade ett kollegieblock, eftersom det var både stort och hårt, och ställde mig snett nedanför spindeln. Därefter siktade jag. I en minut. Eller kanske två... eller tre... Till slut tog jag ett djupt andetag och hoppade upp och drämde till ordentligt och tog vettskrämd ett steg åt sidan för att undvika att spindeln ramlade på mig. När jag tittade upp satt spindeln kvar, lite ihopkurad, för att sedan räta ut benen och börja traska upp mot taket igen. NEEEJJJ! FAAANN!

I panik springer jag efter kackerlacksgiftet och ger spindeln två ordentliga duschar. Giftet är av det slag att en liten droppe får en kackerlacka att skrika av smärta och lägga sig på rygg och dö inom tio sekunder. Men spindeln, den bara fortsätter traska vidare över taket. Jag ger spindeln ännu en dusch och nu börjar den bli lite desorienterad. Problemet är bara att den springer bort och börjar cirkulera omkring precis ovanför min huvudkudde i sängen. Där vill jag inte spruta det här giftet och där vågar jag inte drämma till spindeln. Efter tio minuters spänd väntan rör sig monstret bort mot väggen igen och jag lyckas ge den en fjärde dusch, varpå den trillar ner och får sig en sista smäll med kollegieblocket.

Spindeln är mos och kastad i soporna, men jag är rejält skärrad. Och som sagt, jag har nätt och jämnt återhämtat mig från spindeläventyret när Manuel kommer över på besök och frågar:

- Så, ni har inte haft inbrott än, alltså? Nähänä, men gringon innan hade ju flera inbrott. Dom brukade klättra upp för min vägg här och gå över mitt tak och hoppa in på er terrass. Dom var inne i huset också. Det var därför som gringon satte upp den här taggtråden. Men det stoppade inte bovarna. Sista gången försökte dom stjäla en cykel, men när dom skulle smita över mitt tak så... ja, mitt tak är inte så bra... ramlade dom rakt igenom och hamnade i vårt vardagsrum. Vi höll fast dom tills polisen kom, men dom släpptes fria eftersom dom var minderåriga... Jaha, ja, hur som helst, jag får komma tillbaka sen när frukterna har mognat. Ha det så bra, Jonás, vi ses!