Stolta bilägare

...åsså var det klart! Transaktionen bevittnades av en blind advokat och nu har vi papper på att vi är ägare till skönheten på bilden.

Popmusik

Det är svårt att vänja sig vid den nästan totala avsaknaden av bra popmusik i det här landet. Nicaraguas popscen erbjuder i princip inte något av värde för sitt folk. På radion spelas inget annat än reggaeton och gammal engelsk och amerikansk 80-talspop. Allt importerat. Allt fullständigt outhärdligt.

Det finns dock några få nicaraguaner som gör musik. Det lustiga är att de alla kommer från en och samma familj – Mejía Godoy. Bröderna Carlos och Luis Mejía Godoy är gamla revolutionsmusiker och har tillsammans skrivit uppskattningsvis 99 procent av alla revolutionära sånger från revolutionsåren i början av 80-talet. Carlos har nyligen gett sig in i politiken och ställer upp som vicepresidentkandidat för partiet MRS i valet i november.

En av Mejía Godoy-sönerna har tillsammans med bröder, kusiner, tremänningar och andra ur den generationens Mejía Godoy ett hårdrocksband, Grupo Armado, som är det enda hårdrocksbandet som vanliga ungdomar känner till här. Bandet spelar en inte särskilt originell variant av Metallica-metal, men har riktigt skapliga samhällskritiska texter. Grupo Armado splittrades nyligen men några av bandmedlemmarna ska tydligen åka till Sverige i oktober och framföra Grupo Armados låtar akustiskt fast under annat namn.

En annan Mejía Godoy-son eller -kusin (eller både och?) har det enda nicaraguanska popbandet som jag hört hittills som är värt att lyssna på. Perrozompopo är gruppens namn och är en nicaraguansk version av Manu Chao – både text-, musik- och charmmässigt. I lördags var de i Estelí och spelade på en gratiskonsert som ordnades för att förmå ungdomar att rösta i valet i november. Evenemanget var ”partipolitiskt neutralt”, men att Perrozompopo gärna ser sin farbror Carlos parti MRS som vinnare i valet är ingen hemlighet. Konserten var riktigt bra men om det får ungdomar att gå och rösta i valet är jag inte så säker på. Nicaraguas president- och parlamentskandidater är som Nicaraguas musikscen i stort – i nästan total avsaknad av något av värde för folket.

Min första bil

Jag ska inte säga att beslutet har växt fram långsamt. Det vore lögn. Aningen långsammare än vårt lägenhetsköp i Sverige (som gick från funderingar till underskrift på en dryg vecka), men vårt beslut att köpa bil började med lösa funderingar förra helgen och nu har vi bestämt oss och till och med lagt ett bud på en gammal rostig jeepaktig sak.

Franklin, vår enarmade bilhandlarvän som höll på att sabba vår påsksemester (se inlägg i april) med sin uthyrda skrothög, kommer bli besviken. Han har under senaste veckan ringt ett par gånger om dagen och kommit förbi med olika varianter av fyrhjulsdrivna halvjeepar. Bland annat fastnade vi i ett berg av ruttna gamla bananer i torsdags när Franklin skulle visa att fyrhjulsdriften på bilen funkade. Det gjorde den inte. Däremot blev hela bilen och en del av mina kläder nedsprutade av stinkande bananmos.

Franklin är precis som stereotypen av en begagnade bilar-försäljare: "Det är bättre med bensinmotor, det ger mer kraft på vägarna", "Diesel är klart bättre, det blir mycket billigare i längden", "Köp den här, bättre kommer ni inte få tag på, det är omöjligt att finna så här fina Isuzu Trooper för det här priset", "Jonás, jag har hittat en billigare och ännu finare Isuzu Trooper som du bara måste ha" och så vidare. Till en början var han hyfsat säker på att göra sig en rejäl hacka när han insåg att jag trodde att Isuzu Trooper var en slags Toyota och sen när jag skulle provköra inte förstod hur man fick ur handbromsen. Sen kom Lisa in i bilden och henne jävlas man inte med i affärer. Franklin har börjat fatta att vi inte betalar 4000 dollar för något skräp.

2000 dollar kan vi dock tänka oss att betala för skräp. Och det är vad vi har erbjudit unge telefonkorts- försäljaren Marlon för hans Isuzu Trooper -85. Marlon vill ha 2400 dollar men efter en genomgång av bilen på El Taller Sueco (många gånger har jag trott att folk drivit med mig när de sagt att jag har samma namn som den svenske bilmekanikern som äger "Den svenska verkstaden" men nu har jag fått bekräftat att det finns en Jonas Mårtensson med en bilverkstad mitt i Estelí) så har vi bestämt oss för att 2000 dollar är vad den kan vara värd. Det enda som behövs fixas är nya däck, nya bromsar, nya bromsskivor, nya någonting-annat-som-rör-bromsar, nån slags stång som rör fyrhjulsdriften och bensin-, värme- och oljemätarna. Att däcken behövde bytas, det förstod jag också efter att ha gått runt bilen och sparkat på dem lite under min personliga kvalitetskontroll.

Vad tycker ni?

Om några timmar ska Marlon ringa och berätta om han accepterar vårt bud. Gör han det blir det sten, sax och påse om vem av mig och Lisa som måste ringa Franklin och ge honom nyheterna.

Barnarbete

Med tanke på att vi arbetar för att barn inte ska utnyttjas eller behöva jobba och dra in pengar till familjen, skulle vissa tycka att det var konstigt att nioårige Angel på söndagseftermiddagen satt på knä och rensade ogräs i vår trädgård och att han för det belönades med knappt fem kronor.

Under ett par dagar hade Angel, som har tio syskon och aldrig har gått i skolan, kommit till vårt hus, alltid leende och med en outtröttlig optimism tjatat och tjatat:

– Får jag putsa era skor? Kan jag få några pesos? Får jag lite bröd? Vill ni köpa filmer? Nähä, inte det, men jag kan städa upp i er trädgård!

Varje dag kommer det barn som Angel (med det engelska uttalet) och ber om saker. Ibland ger vi lite bröd eller en frukt. Ibland köper vi någon liten pryl som vi inte behöver, bara för att det skär i hjärtat att höra barn insistera på att få utföra ett litet jobb eftersom de är hungriga och behöver en slant till bröd.

På söndagseftermiddagen kom Angel åter till vårt hus och bad om att få utföra något jobb. Jag har aldrig varit med om ett så ihärdigt tjatande barn och till slut gav Lisa och jag efter. Vi släppte in Angel i trädgården och strålande av lycka satte han igång att rensa ogräs.

– Jag jobbar här nu, visst jobbar jag här nu?

– Hrrm, nja, du får jobba här en liten stund idag, sen får vi se, svarar Lisa osäkert.

– Jag kan komma tillbaka! Förresten såg jag er borta vid fotbollsstadion förut. Jag putsade skorna på en herre och jag sa till honom att där går mina vänner, berättar Angel stolt.

– Brukar du spela fotboll själv ibland?

– Nej, jag har ingen boll och där jag bor är det bara några taskiga killar som har boll. Jag får inte vara med dem. De är väldigt ouppfostrade.

Vi går in en stund i huset för att göra ordning en liten påse med frukt och en påse med ris som vi inte använder eftersom vi tycker att det klibbar för mycket. Vi hämtar även en liten kexchoklad och tänker att Angel glatt ska glufsa i sig den.

– Åh, tack. Den kan jag ta hem till min syster, säger han och lägger den försiktigt i fickan.

Vi skickar hem Angel efter ungefär tjugo minuters arbetande och ger honom maten och en liten slant. Efter sig lämnar han en trädgård någorlunda rensad från ogräs men framför allt med våra två ståtliga aubergineplantor prydligt avhuggna. Vårt straff för att uppmuntra till barnarbete.

Te och macka

Dagen efter att jag hade varit på jobbmöte ett par timmar norröver, där dricks- vattnet inte är riktigt lika bra som i Estelí, ville aptiten inte riktigt infinna sig. Det blev lite mackor men framför allt flera koppar te den dagen.

Surf's Up

Det finns faktiskt turistorter även i Nicaragua. San Juán del Sur ligger längst nere i väster, nära gränsen till Costa Rica, och är ett tillhåll för backpackers och surfare. San Juán del Sur är så pass turistigt att det till och med finns en bokhandel i byn.

Lisa och jag har precis påbörjat det hårda jobbet för att bli surfproffs. I onsdags drog vi ner till San Juán och tog en taxi ut till den svåråtkomliga surfstranden Maderas. Det här har vi lärt oss hittills som surfare:
- Brädan bärs med undersidan mot kroppen för att man inte ska kladda ner sig med det vax som man smetar på brädan för att inte halka när man väl lyckas ta sig upp.
- Nicaraguas sydvästra kust har bra offshorevindar på grund av den stora insjön i söder. Offshore betyder att det blåser från stranden utåt havet.
- Surfare vill gärna verka coola & avslappnade och pratar gärna om fester, men kan lätt börja slåss om någon snor en våg.
- Det gör ont i bröstskinnet att ligga och paddla på brädan.
- Det är svårt att ställa sig upp på brädan.
- Det gör ont när en stor våg bryter en meter ifrån dig och du tumlar runt i tio sekunder och får brädan i huvudet.

Intresserad av Latinamerika?

Visste ni att Lisa brukar skriva på http://www.latinamerika.nu?
Bland annat har hon skrivit en valspecial inför valet i Nicaragua den 5 november. Läs det, vetja!

Baksmälla

Mina fotbollskompisar är jetset-gänget i Estelí och drömmer om att vara "pimps". Pablo viftar med sina pengar och säger åt mig att välja en tjej, vilken som helst, så fixar han henne åt mig. Han knäpper med sina fingrar i luften som en gangsterboss, beställer runda på runda, och beordrar tjejerna som passerar att hälsa på Jonás, samtidigt som han beklagar sig att tjejerna bara vill ha honom för hans pengars skull. Lillebrorsan Lionel köper sig lite sällskap vid ett annat bord, men har druckit för många öl och somnar snart. Oscar surar, för han har inte lika mycket pengar, och tycker att det är dålig stil att slösa som Lionel gör om man inte har vett att göra något av det. Sen när jag säger att jag inte vill ha efterfest hemma surar han ännu mer och säger "asså, Jonás, du gör mig verkligen besviken...".

Till efterfesten kommer fem stycken, varav en, Rudy, inte tillhör samma gäng utan är en vänsterradikal hårdrockare. Pablo åker för att hämta mat och sprit på sin pappas hotell och anländer med en tvåliters flaska rom. "Jag har fem till hemma", säger han stolt.

Vid femtiden är Rudy och Pablo mycket nära att börja slåss. Lesther somnar i hängmattan och jag försöker påpeka för Oscar, Pablo och Pablos kompis - som "utan problem fixar hur många morteros (ett järnrör som används som vapen eller för att skjuta kraftiga smällare) som helst hur snabbt som helst - att jag är lika trött som Lesther.

Klockan halv elva på söndagsmorgonen kommer jag slutligen i säng och när jag vaknar på eftermiddagen har jag en obehaglig känsla av att något har gått sönder i min relation till fotbollsgrabbarna.

På söndag är det match igen.