Popmusik

Det är svårt att vänja sig vid den nästan totala avsaknaden av bra popmusik i det här landet. Nicaraguas popscen erbjuder i princip inte något av värde för sitt folk. På radion spelas inget annat än reggaeton och gammal engelsk och amerikansk 80-talspop. Allt importerat. Allt fullständigt outhärdligt.

Det finns dock några få nicaraguaner som gör musik. Det lustiga är att de alla kommer från en och samma familj – Mejía Godoy. Bröderna Carlos och Luis Mejía Godoy är gamla revolutionsmusiker och har tillsammans skrivit uppskattningsvis 99 procent av alla revolutionära sånger från revolutionsåren i början av 80-talet. Carlos har nyligen gett sig in i politiken och ställer upp som vicepresidentkandidat för partiet MRS i valet i november.

En av Mejía Godoy-sönerna har tillsammans med bröder, kusiner, tremänningar och andra ur den generationens Mejía Godoy ett hårdrocksband, Grupo Armado, som är det enda hårdrocksbandet som vanliga ungdomar känner till här. Bandet spelar en inte särskilt originell variant av Metallica-metal, men har riktigt skapliga samhällskritiska texter. Grupo Armado splittrades nyligen men några av bandmedlemmarna ska tydligen åka till Sverige i oktober och framföra Grupo Armados låtar akustiskt fast under annat namn.

En annan Mejía Godoy-son eller -kusin (eller både och?) har det enda nicaraguanska popbandet som jag hört hittills som är värt att lyssna på. Perrozompopo är gruppens namn och är en nicaraguansk version av Manu Chao – både text-, musik- och charmmässigt. I lördags var de i Estelí och spelade på en gratiskonsert som ordnades för att förmå ungdomar att rösta i valet i november. Evenemanget var ”partipolitiskt neutralt”, men att Perrozompopo gärna ser sin farbror Carlos parti MRS som vinnare i valet är ingen hemlighet. Konserten var riktigt bra men om det får ungdomar att gå och rösta i valet är jag inte så säker på. Nicaraguas president- och parlamentskandidater är som Nicaraguas musikscen i stort – i nästan total avsaknad av något av värde för folket.